En flicka bär munskydd under en protest mot den libanesiska regeringen utanför hälsodepartementet i Beirut den 26 februari. Foto: WAEL HAMZEH/EPA/TT

Krönika: ”Kärlek i coronans tid – kanske är det så att vara smittad”

Uppdaterad
Publicerad

KRÖNIKA · Smittad. Det är alltså så här det känns. Tanken smyger sig på när jag går in på mottagningen för coronatester i centrala Beirut.

Stina Blomgren

Mellanösternkorrespondent

Receptionisten tittar upp från sin dator, och när jag berättar mitt ärende drar hon upp ansiktsmasken hon haft hängande omkring halsen så att den täcker mun och näsa. Ögonen ser lite rädda ut. Hon drar på sig ljusblå gummihandskar.

”Ställ dig borta i hörnet!” ropar hon myndigt.

Jag ställer mig i hörnet på andra sidan rummet. ”Öppna den där dörren! Gå in och stäng om dig!” befaller hon med hög röst från sin kontorsstol.

Ännu vet jag ingenting. Jag mår bra och har inga symtom. Men jag har själv bestämt mig för att gå hit och ta ett test, eftersom jag inte vill utsätta mina närmaste för någon risk.

För bara några dagar sedan befann vi oss på reportageresa i Iran när nyheten om coronasmittan exploderade.

”Jag drar ett djupt andetag under min ansiktsmask”

Så sent som dagen då jag och fotograf Pernilla Edholm landade i Teheran försäkrade myndigheterna att det inte fanns några fall av smitta i landet. Några dagar senare var antalet dödsfall plötsligt det högsta utanför Kina. Mycket tyder på att regimen hade hållit inne med fakta om smittspridningen eftersom man velat se ett högt deltagande i det parlamentsval vi kommit till Iran för att bevaka.

Och där, i vallokalerna, där var vi.

Nu står jag här i ett hörn på en klinik i Beirut, och tänker att det gäller att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt. Helst på samma gång.

Jag gör som receptionisten säger, går in i undersökningsrummet och sätter mig på en brits. Jag drar ett djupt andetag under min ansiktsmask och konstaterar att jag trots allt mår bra. Jag har inga symptom på förkylning. Inte någon feber. I Sverige hade jag inte blivit uppmanad att söka vård. Men det här är Libanon och här råder panik. Mobilen flashar till om att det ska hållas en demonstration mot regeringens oförmåga att agera mot coronasmittan utanför hälsoministeriet lite senare under dagen.

In i rummet kommer en sköterska i prassliga engångskläder och munskydd. Även hon bär gummihandskar och hon håller armen långt från kroppen när hon topsar mig i svalget.

– Någon hosta? Rinnig näsa? frågar hon.

Jag svarar nej och hon förseglar mitt test i en plastpåse som hon släpper ned i en annan plastpåse. Hon knyter igen den yttersta påsen.

”En folksamling mot virusspridning”

”Vi ringer dig.”

Det känns sådär. Mina söner är 8 och 12 och om jag träffar dem nu får de inte gå i skolan på två veckor. Min man kommer inte att få träffa folk om jag går dit. Även om vi alla är friska. Så jag håller mig borta och önskar att jag snart ska kunna krama dem igen.

Så här är kärleken i coronans tid. Att hålla sig borta från dem du älskar, i väntan på provresultat.

Sent på kvällen ringer telefonen.

Sköterskan skärper in att jag måste hålla mig borta från folk ett par veckor, eftersom jag varit i Iran. Det är ministeriets nya order. Men mitt test visar inga tecken på smitta.

Sällan har ett negativt resultat känts så positivt. Jag tänker på protesten mot corona som vi alltså inte kan bevaka.

En folksamling mot virusspridning.

Människan är inte alltid rationell.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.

Nya coronaviruset

Mer i ämnet