Varje morgon och eftermiddag samlas de anhöriga som orkar i ett konferensrum på lyxhotellet Grand Beach Hotel. Varje gång tycks frustrationen – och desperationen – bli större. Några av de anhöriga spelar in med sina mobiltelefoner och delar med sig till journalister och allmänhet.

En kvinna ställer sig upp framför räddningschefen, borgmästaren och Floridas guvernör och berättar om sin 26-åriga dotter. Hon är övertygad om att dottern lever och vill inte höra mer om att räddningsstyrkorna gör allt de kan.

”Jag är en mamma, och jag vet inte hur man gör det här på bästa sätt. Men det är omöjligt att ingenting har kommit fram på fyra dagar. Det är inte nog! Föreställ er om det vore era barn därinne.”

”Jag vet att ni gör allt ni kan, och vi är tacksamma för det, men det inte nog. Vila är inte viktigt när min dotter håller på att dö!”

Söker stöd i kyrkan

Några hundra meter därifrån går några anhöriga, som inte orkade lyssna på ännu en uppdatering, in i St Josephs katolska kyrka för söndagsgudstjänst, tillsammans med överlevare och andra. Åtta eller nio familjer som vanligtvis skulle ha varit här saknas efter husraset två kvarter bort. Pastorn Jose Sosa läser under gudstjänsten upp namnen på alla de som saknas, och gudstjänsten avslutas med att besökarna tillsammans sjunger Amazing Grace. Några gråter.

När jag träffar pastor Sosa efteråt har han ett papper i sin hand – med telefonnummer till de sakande församlingsmedlemmarna. Han ringer telefonnummer på listan varje dag.

”Men jag får aldrig några svar”, säger han.

Många människor vill hjälpa till

Surfside har svetsats samman av det fruktansvärda.

Orten är visserligen en lyxig och lekfull del av metropolen Miami som bildades 1935 av medlemmar i anrika Surf Club dit världskända profiler som Winston Churchill och Frank Sinatra vallfärdade.

Men här bor bara 5 600 människor, många vars liv förändrades på de tolv sekunder som det tog för Champlain tower south att rasa. I matbutiken, i cafét och i villan där jag söker skydd mot en av de många plötsliga störtskurarna, träffar jag människor som känner någon som drabbats av husraset. Och många vill hjälpa till. Lokala sportlag har samlat in hundratusentals dollar. Kyrkan, synagogan, anhörigcentret är fulla med donerad mat, dryck, och annat. ”Ni är också ’first responders’”; säger en man och erbjuder mig vatten och en smörgås. En lapp med budskapet ”förlora inte hoppet!” ges till en lokaljournalist som varit på plats från första dagen. Journalistens kollega är en av de saknade.

Mitt i all tragik och sorg har det lilla samhället Surfside visat en oerhörd sammanhållning. Hos pastor Juan Sosa har gudstjänsterna, vakorna och andra aktiviteter avlöst varandra sedan skylinen bakom kyrkan förändrades förra veckan.

”Hur mår du?” frågar jag pastorn.

”Jag är trött, men jag får bryta ihop senare”.