Det är den 1 maj och Place de la République börjar fyllas. Det är från detta centrala torg och samlingspunkt i östra Paris som några organisationer och vissa fackföreningar ska tåga genom staden.

28-åriga Alizée Osprowski delar ut klistermärken med texten “LePen NON” – nej till Le Pen. Ett 30-tal personer håller i banderoller och flygblad i protest mot det högerpopulistiska partiet Nationella fronten.

– Jag är mycket orolig för mitt land. Att gå ut på gatorna är viktigt, för det ger hopp till andra. Nu när våra fackföreningar är så splittrade och omogna kan vi medborgare vara mer mogna och enade, säger Alizée Osprowski.

Hon syftar på hur första maj-tågen inte är synkroniserade i protest mot Nationella frontens kandidat, så som de var 2002.

LÄS MER: Le Pen tog över efter sin pappa

Kvällen den 21 april 2002 brukar beskrivas som en chock för Frankrike, då resultatet från första valomgången i presidentvalet visade att Nationella frontens Jean-Marie Le Pen helt oväntat blev motkandidat till den konservative Jacques Chirac i andra valomgången.

Under de två veckor som kandidaterna sedan förde kampanj innan finalomgången enades politiker både från vänster och höger, fackföreningar och civilsamhälle i det som brett kallades “den republikanska fronten”.

Syftet var att stoppa Le Pen från att vinna. Då gick över en miljon fransmän ut på gatorna på arbetarrörelsens dag första maj och studenter över hela landet protesterade upprepade gånger.

Rädd för likgiltigheten

2002 var Alizée Osprowski 13 år och gick på högstadiet. Händelsen påverkade henne djupt.

– Alla gick ut då. Folk var skräckslagna men enade. Nu är det annorlunda, folk tycker nästan att det är normalt att Le Pen har gått vidare. Jag är rädd att folk kommer låta bli att rösta och att den likgiltigheten gör att vi vaknar upp dagen efter valet och ångrar oss, säger hon.

En av fyra fransmän kan komma att strunta i att rösta i årets val enligt opinionsmätningarna, vilket är fler än vanligt. Många vill varken ha den socialliberale Macron, som de ser som en förlängning på en redan usel politik förd sedan år, eller den EU-kritiska Le Pen, vars värderingar de inte delar.

Växande stöd

Men sedan Marine Le Pen tog över det invandringsfientliga partiet efter sin pappa Jean-Marie Le Pen 2011 har partiets stöd vuxit, särskilt i områden som avfolkas och där arbetslösheten är hög. I valet till Europaparlamentet 2014 blev Nationella fronten största parti med 25 procent av rösterna och i regionvalet 2015 lade över 40 procent av fransmännen i vissa regioner sin röst på Le Pen. Sedan länge har opinionsmätningarna pekat på att Marine Le Pen skulle ligga i toppen och gå vidare i presidentvalet.

2002 vann Chirac till slut stort över Le Pen med drygt 80 procent av rösterna. Många gick till valurnorna och röstade strategiskt på honom för att blockera Le Pen från makten. Enligt opinionsmätningarna förväntas Macron i år få cirka 60 procent av rösterna och därmed vinna, men alltså med betydligt mindre marginal.

Tvåbarnspappan Martin Perraud, 37 år, var orolig i början av veckan.

– Innan debatten i onsdags hade jag en klump i magen. Men nu är jag säker på att Macron kommer vinna.

LÄS MER: Macron – nykomlingen i presidentvalet

Han var student i Paris 2002 och demonstrerade aktivt mot Nationella fronten under de där två vårveckorna.

–Det var spontant, massivt, ungt och ärligt. Vi ville visa för världen att vi inte är fascister i Frankrike, säger Martin Perraud när vi möts på eventbyrån i Paris där han nu jobbar.

Nationella frontens utveckling i opinionen är den stora skillnaden nu från då, menar han.

Inte någon chock

– I år visste vi att Le Pen skulle gå vidare. Det var inte en chock. Man vänjer sig någonstans. Opinionsmätningarna har visat i flera år att NF går framåt, säger han.

Också kommunikatören Céline Gallais, 32 år, var förberedd på NF:s framgång men har ändå varit orolig under dessa veckor.

– Jag är rädd att många låter bli att rösta och räknar med att andra ska göra det. Men om alla låter bli kanske Marine Le Pen kan vinna, frågar hon sig.

LÄS MER: Därför gynnar soffliggandet Le Pen

Trots rädslan är hennes känsla i dag annorlunda från 2002, då hon som 18-årig litteraturstudent demonstrerade i staden Rennes med tusentals andra.

– Jag var arg då! Protesterna var ett direkt svar på resultatet, som ett skrik. Nu jobbar jag heltid men skulle nog inte gå ut under min lediga tid heller.

Många känner sig övergivna

Céline Gallais funderar en lång stund på vad det är som har ändrats inom henne.

– Jag är mindre arg i dag, för jag kan bättre förstå de som röstar på Nationella fronten. Jag håller inte med dem, men jag har en bra lön och aldrig haft problem att få jobb. Men många fransmän känner sig övergivna. Arbetslöshet, säkerhetsproblem och sjukvård som blir sämre på landsbygden – problemen är sedan länge desamma.

Hon tror att den negativa bilden av politiker också har bidragit till mångas känsla av att vara övergivna av staten.

– 2002 var en stund av panik. En alarmsignal. I dag handlar det om en verklig längtan efter förändring, och många stödjer på riktigt Nationella frontens idéer. Faran är lika närvarande nu som då, om inte mer närvarande.

Behöver åtgärder

Hon tror att Le Pens stöd kommer fortsätta stiga kommande år.

– Svaret måste vara politiskt, att debattera idéerna i grunden, och ekonomiskt. Vi behöver åtgärder som kan ena landet.

Martin Perraud håller med, och ser hur mobiliseringen i stor utsträckning förflyttats från gatan till sociala medier.

– Politikerna måste debattera mot NF, och inte leva i förnekelse. Det finns ett stort arbete framför oss – att ena ett Frankrike med djupa klyftor mellan stad och landsbygd. Men det är inte demonstrationer på gatan som hindrar Nationella fronten från att växa.

Alizée Osprowski, med flygblad i handen på Place de la République, förstår att gatan inte är enda lösningen men håller upp ett varnande finger.

– Så klart finns det olika sätt att slåss mot NF. Men de som inte tänker rösta måste fråga sig hur de hanterar en vinst för Marine Le Pen. Vilket samhälle är det hon föreslår? Det är iallafall ett samhälle som inte passar mig.