Helmut Kohl gillade inte att bli intervjuad. Han insåg att han då och då var tvungen att säga något pliktskyldigt i de tyska mediernas kvällsnyheter. Annars skulle han inte vinna några val.
Utländska medier kunde han lugnt välja bort, det visste han också. Jag och min kollega Bo Inge Andersson på Rapport hade gjort flera tappra men fruktlösa försök att få intervjuer med kanslern.
Kritiken började komma
När jag tillträdde som Berlinkorrespondent för SVT Nyheter i mitten av 1990-talet hade euforin över murens fall börjat avta och ersatts av en krass – och dyr – verklighet. Kritiken mot Kohl satte fart om de ofantligt höga kostnader som enandet av de två tyska staterna hade kostat.
LÄS MER: ”Kohls största ögonblick var då Tyskland äntligen enades”
Samtidigt hade Sverige tagit sitt första steg in i EU-medlemskapet. Folkomröstningen gav ett ja till unionen. Helmut Kohl var en stor vän av den europeiska gemenskapen och ville mycket gärna att Sverige skulle komma med i klubben.
Listig konfrontation
Jag såg min chans att få en egen intervju där han skulle få glädja sig åt det svenska medlemskapet och jag skulle samtidigt listigt kunna konfrontera honom med den växande kritiken.
Jag kontaktade hans pressavdelning. Jo, det skulle nog gå för sig. Han skulle delta i ett partimöte i Leipzig och SVT skulle kunna få en kommentar. Men bara en kort kommentar om EU och Sverige – inga andra frågor.
Redo med mikrofonen
SVT:s fotograf Jiri Sirc och jag gav oss iväg mot Leipzig, hittade till rätt lokal och var redo med kamera och mikrofon när kanslern och hans följe skred in och styrde mot den trappa där vi stod för att få överblick.
Jag visste förstås att Helmut Kohl var ganska överviktig. Hans årliga bantningskurer var nogsamt beskrivna i tyska medier. Men jag hade inte räknat med att han var så lång. Han var stor som ett hus och bred som en ladugårdsdörr.
TV: Perssons klassiska Kohl-citat: Äter kopiöst med smör
Den omöjliga bilden
Jag insåg att intervjubilden skulle bli omöjlig. Jag skulle behöva sträcka min arm med SVT-mikrofonen väldigt långt för att få bra ljud i den bullriga lokalen där många människor hade samlats. Det skulle bli svårt för fotografen att få både mig (162 cm) och Jätten (uppemot 2 m) i samma bild. Vi ville ju gärna visa att vi fått en egen intervju med den berömde politikern.
Jag fick en idé. Trappan vid stod på. Eftersom fotografen Jiri också var en jätte (både lång och bred) ställde vi oss bredbenta i trappan så att Kohl skulle vara tvungen stanna och – förhoppningsvis – ställa sig några trappsteg nedanför oss och vi skulle hamna i mer jämn nivå.
Kohl tornar upp sig
Tricket fungerade inte. Jätten Kohl tog trappan i ett jättekliv och tornade upp sig framför mig och fyllde bildrutan. Min fråga och arm med vidhängande mikrofon svingade sig upp i luften. Han tittade faderligt ner på mig, generöst leende och strålande av välvilja förklarade han hur glad han var över det svenska inträdet i den varma stora unionsfamnen.
Under tiden jag sänkte mikrofonen till min ringa höjd för att ställa min nästa och vassa fråga trängde sig den store Helmut förbi oss, alltjämt leende men mycket mindre välvillig. Att stoppa den viljan och den kroppshyddan gick inte.
Brottade ner alla
Jag visste inte då att Helmut Kohl skulle slå rekord med sina 16 år vid makten. Han skulle till och med brotta ner alla tyskar som ville behålla sin älskade D-mark och införde euron mot deras vilja.
Han höll ihop sitt parti mot inre strider och gick till historien som den som enade både de tyska staterna och Europa. För detta krävs vilja och förmågan att ta stora kliv vid rätt tillfälle. Det gjorde Kohl, precis som den där gången i Leipzig.