Mahmoud Riad Assad träffades i benet av en israelisk prickskytt när han försökte forcera en av världens mest bevakade gränser, Gazas gräns mot Israel, fredagen den 20 april.
Shifa-sjukhuset i Gaza är snyggt och välutrustat. Efter tre krig är Shifas 15 kirurger troligen några av världens mest erfarna i att behandla alla de skador krig kan orsaka. Taysear Tanna var med 2008 och 2009 samt 2012 och 2014 när över 2 100 palestinier dödades. Israels dödliga flygattacker kom sedan Hamas avfyrat raketer in i Israel och ett 70-tal israeler dödades.
Nu är Hamas taktik en annan. Unga män i den lilla isolerade enklaven skickas fram mot gränsen för att i röken från brinnande däck försöka ta sig in i Israel. En stor del av de två miljonerna i Gaza har sina rötter i det som i dag är Israel och de har aldrig erkänt staten Israels rätt att existera. Protesterna kommer inför 70-års minnet av statens Israels grundande och vad palestinierna kallar al Nakaba. Katastrofen. Då, 1948, flydde hundratusentals palestinier och många till just Gaza.
– Den ammunition israelerna använder nu har jag aldrig sett förut. Det är en höghastighetsammunition som orsakar stor skada på skelett och blodomlopp, säger kirurgen Tanna. Han beskriver kulan som en mera sofistikerad form av självmordsbomb fylld med små kopparfärgade metallfragment.
Middagsbönen
I Malaka öster om Gaza city laddar demonstranterna upp med middagsbön, kasserade bildäck indränkta i bensin, slangbellor, brandbomber och i enstaka fall också med skjutvapen.
Det platta landskapet vibrerar av manligt ungt bravado. Insvepta i huvuddukar, inte sällan med svartfärgade ansikten, samlas männen i små grupper för att så småningom ta sig fram mot taggtråden några meter längre fram.
Där, på andra sidan taggtråden, väntar lika unga män i fyra sandbunkrar på att protesterna ska börja. När palestinierna närmar sig taggtråden varnas de unga männen av en högtalarröst på arabiska för att komma närmare.
Döda och hundratals skadade
Varningen, det vet alla, är bara en del i skådespelet och när palestinierna hakat fast en krok i taggtråden och i skydd av röken från brinnande bildäck börjat dra i stängslet, regnar de första tårgasgranaterna ner över det som under normala förhållanden skulle ha varit spirande åkrar. I ändan av repet sitter en ung man i rullstol, enligt egen utsago pressfotograf, och drar av full kraft. Han förlorade sina två ben i en israelisk flygattack 2008.
När de palestinska pojkarna försöker ta sig in i glipan i stängslet faller de första skotten. De väntande ambulanserna körs fram och de skadade körs till doktor Tanna och hans väntande kollegor på Shifa sjukhuset. När solen går ner och röken från de brinnande däcken lagt sig har flera hundra skadats och tre skjutits ihjäl vid de fyra olika platser längs den korta gränsen där demonstrationerna sker varje fredag fram till den 15 maj.
På Shifa-sjukhuset betraktar 16-årige Said sin ett år äldre brors oroliga slummer. Hans ögon kan inte släppa det amputerade högerbenet.
– Jag är så ledsen och upprörd över min brors ben, säger han med spontan och oväntad uppriktighet. Men så tillägger han det obligatoriska tillägget. Gazatillägget.
– Jag skulle göra samma sak. Jag är beredd att dö för Palestina.
Bråkdel deltar i protesterna
Med världens största arbetslöshet, befolkningstäthet och helt stängda gränser finns förstås goda skäl för många unga att protestera. Framtiden glimrar inte av möjligheter och hopp i det belägrade Gaza. Men det är ändå bara en bråkdel av Gazas två miljoner som deltar i protesterna. En ung man säger att folk inte har råd med taxi till gränsen. En troligare orsak är att de flesta unga män ändå inte vill få sina underben amputerade och har svårt att se det meningsfulla i att, med brandbomber och slangbellor, storma fram mot en av världens bäst beväpnade soldater.
Alla vi pratar med säger att demonstrationerna är spontana. Och det är förstås sant att mycket lite i de dödsföraktande attackerna mot israeliska soldater är särskilt genomtänkta eller välplanerade. Här handlar det mera om symbolik än strategi. Men det är också sant att en av Hamas ledare, Ismail Radwan, inför gårdagens protester höll ett svavelosande tal som spreds över hela Gaza:
– Jag uppmanar er att inte frukta döden utan att bejaka martyrskapet. När vi är modiga kommer vi nära martyrskapet, martyrskapet, martyrskapet”, ropade Radwan.
200 meter från bomben
När jag och fotograf Pablo Torres äter middag på hotellets terrass som vetter mot fiskehamnen, exploderar plötsligt en kraftig bomb bara 200 meter längre in i hamnen. Hårdsminkade beslöjade kvinnor, män i trimmade mustascher, kypare i vita skjortor och vi kastar oss på golvet efter den öronbedövande smällen och tryckvågen.
Senare bekräftar en talesman för israeliska försvarsmakten att stridsflyg bombat sex mål längs kusten i Gaza. ”Hamas naval targets”, enligt talesmannen. Ett av dem tydligen 200 meter från vår middag. Enligt talesmannen var stridsflygets bomber en markering mot gränsprotesterna.
Hur Hamas, terrorstämplat och isolerat från omvärlden, ska få världens sympatier genom att skicka tonåringar mot en av världens militärt mest utrustade nationer, är faktiskt en gåta.