Den senaste tiden har livet för kvinnor i Afghanistan blivit allt svårare – och allt farligare.
Förra månaden var en liten grupp modiga kvinnor ute och demonstrerade för kvinnors rätt att arbeta och flickors rätt att gå i skolan. Några dagar senare greps två av demonstranterna, Tamana Paryani och Parwana Ibrahimi. Enligt uppgift var det män från talibanernas underrättelsetjänst som förde bort kvinnorna, och nu är de ”försvunna”.
Andra kvinnorättskämpar har krävt att talibanerna friger Paryani och Ibrahimi men i dagsläget är det ingen som vet var de hålls eller vad som hänt med dem.
Talibanerna tillåter inte att kvinnor demonstrerar och försöker nu skrämma kvinnor till tystnad.
Tillbaka till 1990-talet?
Bland kvinnor och flickor sprids paniken, rädslan och förtrycket. Ska det bli som det var under talibanernas brutala skräckvälde mellan år 1996-2001?
Då fick inte kvinnor arbeta, flickor fick inte gå i skola och kvinnor fick inte lämna hemmet ensamma utan manlig släkting som följeslagare.
Och de som bröt mot talibanernas strikta sharialagar straffades hårt. Om kvinnor visade hud kunde de piskas offentligt. Vid äktenskapsbrott kunde de stenas till döds.
Talibanerna 2.0
Men sedan talibanerna maktövertagande i augusti förra året har det varit annorlunda. Talibanerna är fortfarande på charmoffensiven och vill få ut budskapet att den radikala rörelsen har förändrats, jämfört med styret på 1990-talet.
Hittills har talibanerna visat upp en aning mjukare sida.
Offentlighetsanställda kvinnor får inte arbeta. Däremot jobbar en del kvinnor inom privat sektor. Flickor över 12 år får inte gå i skola. Men i vissa provinser har lokala Talibanledare ändå tillåtit äldre flickor att fortsätta studera. Och nyligen meddelande talibanerna att från och med mars månad ska alla flickor få utbildning.
Talibanerna vill inte bli pariastat
Men har talibanerna verkligen förändrats? Kvinnorättskämpar jag träffar i Afghanistan säger att talibanerna egentligen inte vill att kvinnor ska arbete och flickor utbilda sig. Talibanerna ser kvinnor som andra klassens medborgare, som det svaga könet som ska förpassas till hemmet.
Enligt kvinnorättsaktivisterna säger bara talibanerna det omvärlden vill höra, så att regimen i Kabul ska bli erkända och få normala relationer med andra länder; för bistånd, handel och utbyte.
Talibanerna vill inte bli en pariastat som de var på 1990-talet. En akut fråga för talibanerna är att få internationellt bistånd för att lindra den humanitära katastrofen i landet.
Omvärlden har pressat på och villkorar bistånd med att talibanerna ska respektera kvinnors fri- och rättigheter.
Ännu är det oklart hur det blir, och afghanska kvinnokämpar är oroliga för att omvärlden ska öppna upp för bistånd och relationer utan att först garantera deras rättigheter.
Oavsett vilken väg talibanerna väljer – den hårda eller lite mer mjuka – så kommer kvinnor i Afghanistan vara bland de mest förtryckta i världen.