Världen genomgår just nu både en klimatkris och en ledarskapskris, skriver SVT:s utrikeskommentator Erika Bjerström. Foto: TT

Analys: För sent att nå Parisavtalets mål

Publicerad

ANALYS · Det är för sent att nå Parisavtalets mål. Det kommer inte att gå att hålla sig under smärtgränsen – två graders ökning av den globala medeltemperaturen innan seklets slut. Det är en dyster sanning som ledande klimatforskare just nu talar om sinsemellan. Världen är drabbad av en klimatkris och en ledarskapskris som förstärker varandra.

Erika Bjerström, utrikeskommentator

Erika Bjerström

Utrikeskommentator

Nyheten om ett allt varmare Sverige passar väl in i den globala trenden. De fem varmaste åren sen mätningarna inleddes i slutet av 1800-talet har inträffat sen 2010 . Trots decennier av larmrapporter så fortsätter utsläppen att öka. Bakom det som kan tyckas vara abstrakta siffror ryms dagliga tragedier i t ex Afrika där människor drivs på flykt eftersom det inte går att odla längre. Enligt en ny rapport från Världsbanken kan så många som 140 miljoner människor vara internflyktingar på grund av klimatkrisen om 30 år. Hela den afrikanska kontinenten står bara för 3,6 procent av de globala utsläppen men drabbas värst.

Bland ledande klimatforskare börjar missmodet bre ut sig. Lägger man ihop utsläppskurvor, ekonomisk tillväxt och beräknad befolkningstillväxt så råder nu bara fem procents chans att nå Parisavtalets mål , att förhindra mer än en tvågradig uppvärmning innan seklets slut, enligt den vetenskapliga tidskriften Nature.

Ont om exempel på politisk handling

FN:s klimatavtal som slöts i Paris 2015 var en beige kompromiss redan från början. Glädjen var stor att 195 länder skrev under, men deras frivilliga åtaganden att minska sina utsläpp av växthusgaser var för svaga, långt ifrån det som krävdes för att rädda planeten undan en 2-gradig uppvärmning. För att nå dit måste utsläppen ner med 70 procent till år 2050. Men de löften som länderna lämnade i Paris räckte inte utan kommer att leda till 2,7 grader celcius uppvärmning till år 2100. Tanken var att länderna gradvis ska skärpa sina åtaganden. Ännu har det inte skett. Frankrike införde nyligen en nationell koldioxidskatt, Sverige en flygskatt, annars är det ont om exempel på politisk handling. Allt hopp ställs till att industrin ska ställa om frivilligt.

Det blev några år av klimatoptimism. Under 2015 och 2016 började utsläppskurvorna att plana ut. Näringslivet sa sig vilja ställa om sin produktion, satsningarna på förnybar energi exploderade. USA minskade sina utsläpp, Kinas utsläpp bromsade in.

Men 2017 vände det, då ökade återigen de globala utsläppen med två procent. Det var ett besked som miljöprofessor Johan Rockström kallade ”en snyting i magen som inger mycket stark oro”.  Enligt en rapport från det brittiska universitet i East Anglica var det ökad tillväxt i Kina i förening med torkan som stod för trendbrottet, på grund av en torr sommar minskade vattenkraften och Kina tvingades elda mer fossilt.  Takten i USAs utsläppsminskning har mattats av, liksom EUs och även Sveriges. Att det råder stark tillväxt i den globala ekonomin bidrar.

Närmaste målen omöjliga att nå

För att ens vara i närheten av att nå Parisavtalens uttalande ambition har forskarna räknat fram i vilken takt världens länder måste minska utsläppen. Att bryta den sekellånga ökningen av utsläpp till år 2020 var första målet.  Det är en omöjlighet. Ledande klimatforskare anser att nästa mål, att nå 70 procents minskning till 2050 är likaledes omöjligt.

– Det går bara att nå om alla länder gemensamt enades om att världen är i krig- mot klimatkrisen.  Att alla länder med militärisk disciplin enas om exakt samma slags dramatiska åtgärder för att minska sina utsläpp, och sen genomför dem till hundra procent. Det faller på sin egen orimlighet, säger en av Sveriges ledande klimatforskare till SVT. 

Ändå vill ingen offentligt gå ut med nyheten att det rent matematiskt ser mycket mörkt ut, en forskare kallar det ” opedagogiskt” eftersom det skulle riskera att hämma det klimatarbete som görs.

Allt fler länder prioriterar bort klimatmålen för att nå sina tillväxtmål. USA är det främsta exemplet, ett annat är Turkiet som har hotat lämna Parisavtalet.

I USA har Donald Trump skrotat amerikansk klimatpolitik  och styrt om statliga subventioner från sol och vind till kol och olja.

Pompeo uttalad klimatskeptiker

När president Donald Trump nyligen avskedade utrikesminister Rex Tillerson avskedade han också en av de sista i sin närmaste krets som stödde Parisavtalet. När både den ekonomiska rådgivaren Gary Cohn och energirådgivaren George David Banks nyligen fick sparken så försvann två av de tyngsta namn som fortfarande höll med resten av världen om att människan orsakar klimatförändringarna med att förbränna fossila bränslen. Den nytillträdde utrikesminister Mike Pompeo är en uttalad klimatskeptiker och har sagt att han vill försöka skynda på USA:s utträde ur det globala klimatavtalet.

Andra forskare manar till större optimism och menar att två graders målet var  från början ett mycket ambitiöst mål. Hade det inte funnits inskrivet i Parisavtalet så hade kanske världen galopperat mot en fyra eller femgradig global temperaturökning med än mer katastrofala följder. Men den koldioxid som redan finns i atmosfären kommer ta hundratals år att bryta ner. De lösningar som skulle krävas är en global jordreform där man odlar energigrödor som tar upp koldioxid och därmed skapar ” negativa utsläpp”, det vill säga renar atmosfären.

Fossilfri produktion ligger långt fram

Det pågår just nu i världen en dubbel kris, dels en klimatkris och dels en ledarskapskris, där populistiska ledare vänder demokratiska värderingar ryggen. Och de två kriserna är sammanflätade. I takt med att FN, EU och andra internationella sammanslutningar försvagas så väger internationella avtal allt lättare. Frihandelsavtal, klimatavtal och flyktingavtal kastas på historiens soptipp till förmån för nationella lösningar som gynnar det egna landet på bekostnad av det internationella världssamfundets ideal om gemensamma normer och politiska riktlinjer.

Ett exempel är hur USA:s nya ståltullar kommer att drabba amerikansk produktion av solceller, en konsekvens av att importerad aluminium blir dyrare. I Sverige har en generationskonflikt uppstått där unga väljare mellan 18-29 år listar klimatkrisen som den viktigaste valfrågan (Novus) men där hela väljarkåren listar den betydligt längre ned. Visserligen pågår ett imponerande arbete inom svenskt näringsliv med att ställa om till fossilfri produktion men det ligger långt fram, SSAB satsar på fossiltfritt stål 2040. Därför konstaterar klimatforskarna att vi nu får räkna med ännu högre temperaturer innan världen nått dithän att utsläppen minskar dramatiskt. Då kommer det inte längre bara handla om extremväder utan också hotad matproduktion.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa skeenden”.

Val 2018 - #dinröst

Mer i ämnet