Obeskrivliga grymheter mot civilbefolkningen som aldrig verkar ta slut. Nu senast gäller det den humanitära katastrofen i Idlib. Byar och städer bombas sönder och samman. Hundratusentals är på flykt. Barn sover utomhus i minusgrader.

Läser du fortfarande? Isåfall är du ovanligt tapper. De flesta stänger genast av öronen när något om kriget i Syrien kommer på tal.

Det betyder inte nödvändigtvis att folk är hjärtlösa. Egentligen är det en fullt begripligt reaktion att stänga av. Ett skydd för att inte drabbas av en överväldigande känsla av vanmakt. För vad är poängen med att vältra sig i mänskligt lidande som det ändå inte går att göra någonting åt?

Tröttheten syns också i ögonen på i stort sett alla jag träffar vid den turkisk-syriska gränsen. En medarbetare från en av hjälporganisationerna suckar högljutt. Så fort de har hjälpt en människa ur nöden står det tre nya och ber om hjälp. Det tar aldrig slut, säger hon.

”Är dödströtta”

Journalistkollegor gäspar mellan lajvsändningarna och medger att de själva inte skulle orka lyssna på sin egen rapportering om allt elände.

Till och med syrierna är dödströtta på att försöka berätta om sitt lidande för omvärlden. Vid ett provisoriskt flyktingläger träffar jag en syrisk man som har sina släktingar kvar i krigsdrabbade Idlib. Jag frågar om jag får intervjua honom.

“Kommer det att göra någon skillnad?” frågar mannen och tittar mig i ögonen.

“Förmodligen inte ett dyft” tänker jag, men svarar naturligtvis något mer hoppfullt om att det kanske kan det bidra till att folk ska förstå vad de går igenom.

Mannen ställer i alla fall upp på intervjun. Kanske mest för att han inte vill göra mig besviken.

”Vill bara ha ett tält”

Han ringer upp sin syster och på en mobilskärm med skraltig uppkoppling syns syskonbarnen leka i snön. Deras mamma klagar på kylan.

“Jag vill bara ha ett tält så att barnen inte ska behöva sova under bar himmel. Det är allt jag ber om.”

Familjen befinner sig bara några kilometer från den turkiska gränsen, där vi gör intervjun. Ändå är det omöjligt att hjälpa dem. Den turkiska gränsen är stängd.

Barnens ansikten är glada. De kastar snöbollar på varandra. Det hörs skratt.

De pixliga bilderna på mobilskärmen är som en elchock genom kroppen. De blir så verkligt och nära. Alla siffror om hundratusentals på flykt som jag rabblat oavbrutet i sändningar, det är de här barnen det handlar om.

Det är ofta en otacksam uppgift att skildra människors utsatthet i ett hänsynslöst krig. Men jag är i alla fall glad att jag fick ta del av barnens snölekar i Idlib. Oavsett om det gör någon skillnad.

Se reportaget från gränsområdet här: