Relationen mellan EU och Belarus var redan iskall när Belarus i maj tvingade ner ett passagerarplan i belarusiskt luftrum och grep oppositionelle aktivisten och journalisten Roman Protasevitj. Aleksandr Lukasjenkos regim hade med brutalt våld kväst massprotesterna men detta hade en ytterligare internationell dimension.
EU riktade sanktioner mot Belarus, varpå president Lukasjenko å sin sida svarade att Belarus inte längre tänker hindra narkotikasmuggling och olaglig migration över gränsen till EU.
Dubbla motiv
I själva verket var motdraget inte att se mellan fingrarna utan att aktivt bidra till migrationen. Genom att hjälpa migranter ända från Mellanöstern till EU:s gräns har man satt press på länder som inte vill ta emot migranterna men som samtidigt är förbundna att värna mänskliga rättigheter.
Ur Minsks perspektiv slår man två flugor i en smäll. Genom att spela på EU-länders ovilja att ta emot migranter underblåser man spänningar både inom enskilda länder och mellan EU-medlemmar. Länder som redan har nära på omöjligt att enas i migrationsfrågor.
För det andra betalar migranterna enligt medieuppgifter tusentals dollar för att ta sig till EU från sina ursprungsländer, främst från Irak. Pengarna hamnar i fickorna på belarusiska tjänstemän.
Stigande dödstal
Både nationella regeringar och EU-representanter kallar Belarus agerande för ett angrepp med migranter som vapen. Det med fog, även om det ska sägas att det i praktiken förstås är migranterna själva som lider svårast. Flera människor uppges ha dött vid gränsen, minst sju enligt Polen, men den exakta siffran är inte känd.
På engelska duggar uttrycket ”weaponisation” tätt för att beskriva hur Belarus cyniskt utnyttjar läget. I Sverige kan man nästan höra kommentatorer gnissla tänder över det svenska språkets avsaknad av en elegant motsvarighet. Desto mer frekvent har uttrycket ”hybridkrig” blivit. Men medan det lättare låter sig översättas till svenska dras det i stället med en stor luddighet.
Inget ”nytt” krig
I väldigt generella termer handlar det om hur militära och icke-militära åtgärder kombineras för att uppnå militära mål. Som exempel på icke-militära anges ofta till exempel cyberattacker, propaganda, desinformation och andra ekonomiska eller politiska verktyg.
Ett problem med begreppet är att det knappast någonsin har funnits några krig, bortsett från ett eller annat parti Risk, som bara bestått av att två sidor skjuter på varandra.
Ett andra problem är att militära bedömare ofta verkar mena en sak: en del av eller ett förstadie till ”vanligt” krig. Politiska bedömare verkar ofta mena något annat: ett alternativ till ”vanligt” krig, om ett land vill skada ett annat.
Kräver inget snille
Belarus agerande kan möjligtvis klassas som ett hybridkrig enligt den senare definitionen, men att göra alla typer av jävelskap ett land kan utsätta ett annat för till ”krig” är att urvattna uttrycket. Det kan vara nog så allvarligt ändå.
Somliga tycks också anta att det i själva verket är Ryssland som står bakom Belarus agerande. Det kan förstås stämma och klart är att Ryssland skadeglatt ser på. Men det krävs ingen kapacitet som Belarus saknar för att se att EU:s akilleshäl är migration och dra nytta av det. Turkiets ledare Erdogan har redan gjort det i flera år och andra dessförinnnan.
Det enda som krävs är tron på internationella relationer som ett nollsummespel och en redig skopa cynism. Två geopolitiska stapelvaror.