En äldre herre ser på mig i baren där jag dricker min morgon-espresso, efter att ha sänt tv tidigt för Morgonstudion. Sol över Piazza Cavour, över palmerna där gröna papegojor bor, över gator så tomma på trafik och folk att det känns overkligt.
”Så här såg staden ut när jag var liten pojk. Då fanns inte allt kaos, alla turister, alla bilar”, säger den äldre mannen. Han är oklanderligt elegant som så många italienare, bär ingen ansiktsmask trots att han tillhör den främsta riskgruppen. Coronaviruset slår hårt mot de äldre som uppmanas att inte gå ut alls.
Men den här mannen minns krig, maffiadåd och umbäranden, allt svårt och ont Italien genomlidit under hans långa livstid och han räds varken smittan eller döden.
Hela tiden medan vi pratar håller vi säkerhetsavståndet på en meter. Den vanliga högljudda trängseln som brukar härska i Rom är borta. Jag går hemåt, att strosa omkring planlöst är inte längre tillåtet, regeringen uppmanar folk att stanna hemma.
Skäl för att röra sig ute på stan är arbete, hälsoskäl, att handla mat, gå på apoteket och göra andra nödvändiga ärenden. Sent i går kväll och in på natten uppstod kaos i flera matbutiker, bland annat i Neapel, när folk vildsint hamstrade varor och började bråka i en del stormarknader.
Regeringen uppmanar till lugn och försäkrar att mataffärer kommer att hålla öppet hela tiden och att det inte kommer att bli varubrist. Tvärtom lider livsmedels- och jordbrukssektorn just nu enorma förluster på grund av minskade beställningar från tomma hotell och övergivna restauranger. Så det finns ett överflöd av varor.
Jag skyndar att handla lite mjölk, frukt, bröd och färskpasta. Tomaterna är lika vackra som vanligt men grönsakshandlaren dämpad, han bär handskar och hans vanliga nynnande på italienska slagdängor har tystnat. Hans gamla faster dog i förrgår men kan nu inte begravas, det tynger honom.
Alla begravningar är förbjudna, liksom bröllop och alla slags möten och sammankomster. Gymmet dit jag går ibland är stängt, liksom kvarterets biograf. I söndags kväll tog vi en pizza efter arbetet, på restaurangen runt hörnet. Vi såg Juventus-Inter spela inför tomma läktare på teve. En liten känsla av normalitet och vardagsglädje som nu också försvinner. I kväll stänger alla ställen redan 18, vilket innebär att många restauranger inte kommer att öppna alls.
Fotbollen, liksom all idrott, är inställd till den 3 april. En vän som är i Dolomiterna för skidåkning ringer och är uppgiven, anläggningen har stängt. Men han förstår samtidigt allvaret, det gör de flesta, utom möjligen många unga som trotsar förbud om kroppskontakt och närhet, i ungdomligt övermod.
I hemmen saknar uttråkade sysslolösa barn sin skola, lek och vänner.
På teve sänds hela tiden meddelanden från regeringen om vad alla medborgare ska tänka på. Programledare Amadeus, som ledde San Remo-festivalen, Italiens Mello, ber alla att nysa i armvecket.
Allt fler kändisar, som fotbollslegendaren Francesco Totti, uppmanar i sociala medier folk att följa den nya hashtaggen #iostoacasa, #jagstannarhemma.
Nyhetssändningarna handlar bara om viruset.
Ändå känner jag ingen rädsla, bara en känsla av overklighet och att vi alla måste acceptera det som sker. Svåra tider kräver svåra beslut och framför allt beslutsamhet.