”Jag är politisk kommentator, jag kan inte förutspå framtiden bara komma efteråt och förklara varför det som hände i själva verket var oundvikligt”.
Ingen vet väl vem som drog skämtet först. En pik förstås, riktad mot det analyserande segmentet av nyhetsbranschen. Men faktum är att man ibland nöjer sig gott med en efterhandsförklaring.
Lite så är det efter de kaotiska dygnen i Ryssland och Wagnerchefen Jevgenij Prigozjins myteri, även om mycket ännu är oklart.
Vad var det som hände?
Många var snabbt framme och beskrev det som skedde som ett kuppförsök. Experter har debatterat om huruvida Prigozjin hade kunnat störta regeringen med sin styrka, en bråkdel av de 25 000 man den notoriskt opålitlige legosoldatsbossen själv sade sig ha.
Men den mer grundläggande frågan är vad syftet hade varit. Prigozjin hade knappast kunnat styra Ryssland och har genomgående tyckts ha två primära drivkrafter: att berika sig själv och att överleva.
Bilden som nu tecknas av insatta bedömare föreställer snarare den ryska krigsmaskinens interna maktstrid som till slut kokat över. Prigozjin har länge varit i fejd med militäretablissemanget, men beskedet att privata kompanier ska underställas statens strukturer innebar ett dråpslag mot Wagner.
Dessutom var det en livsfarlig signal om att Putins beskyddande hand börjat dras tillbaka från Prigozjin, en man som producerar farliga fiender på löpande band.
Satsar allt på sista kortet
Att alltid höja insatsen har hittills varit en hygglig framgångsstrategi för Prigozjin. Av hybris, eller kanske snarare av desperation, verkar han enligt många bedömare ha satsat allt på det enda kortet han hade – Wagnersoldaterna – för att tvinga till sig en förhandling. När Putin i stället dömde ut det som förräderi fick Prigozjin backa och acceptera exil.
Visst, man kan dividera om var gränsen för en kupp går. Att ge sig efter försvarsministeriet är att utmana centralmakten. Inte minst i ett land där makten är så koncentrerad runt härskaren själv. Men syftet var knappast att störta Putin eller själv ta makten.
Exil till Belarus – inget drömscenario
Funkade det då? Tja, det beror på. På ett sätt ser det ut som ett nederlag för Prigozjin. Wagnergruppen överlever troligen inte i sin nuvarande form i Ryssland och Ukraina, där militärledningen väntas absorbera det man vill ha av utrustning och manskap.
I andra länder kan Wagner kanske leva vidare. Etablerade relationer finns redan i afrikanska länder, Mellanöstern – och varför inte med Belarus som bas? En militär närvaro som i så fall borde oroa snarare än betrygga president Lukasjenko som häromåret grep dussintals utpekade Wagnersoldater för att ha försökt destabilisera landet.
Men Prigozjin behöver inte bara hänga läpp. Exil till Belarus kanske inte är drömscenariot, men det påstås ju att han får behålla pengar, frihet och framför allt livhanken. Mer än skapligt efter att man dömts ut som förrädare av Putin.
Centralmakten har visat sig svag
Ja, om nu så blir fallet. Många blir förvånade om Prigozjin kommer undan så lätt efter att ha blottat Putins svaghet. Det är också därför mer konspiratoriska teorier om en av Kreml regisserad fejkkupp inte övertygar. Det är lätt att se vad Putin har förlorat på det hela men svårare att se vad han tjänar.
Huruvida Prigozjin lyckas krångla sig ur det hela beror ytterst på samma sak som hela tiden avgjort hans existens: att han kan kan övertyga sin skapare – Putin själv – att han är mer nyttigt verktyg än problem.
Eventuellt lyckas han. Jevgenij bör kanske avstå från att börja läsa några längre böcker under sin påtvingade semester. Det är tveksamt om han hinner läsa klart.