De brittiska öarnas historia är en historia om ständiga erövringar. Först kom kelterna, sedan romarna som följdes av en rad olika germanska stammar. Sedan var det vikingarnas tur och därefter sköljde normanderna in.

För ganska exakt två år sedan presenterades den första genetiska kartan över de brittiska öarna i tidskriften Nature som visar var britterna — egentligen — kommer ifrån. Forskarna hade samlat in dna-prover från fler än 2 000 britter och jämfört resultaten med 6 000 prover från den europeiska kontinenten.

Till allas förvåning visade det sig att det genetiska avtrycket från vikingarna var litet, i princip obefintligt, förutom på Orkneyöarna. Detta fick historiker, arkeologer och lingvister att se rött. Helt andra lämningar, både språkliga och artefakter, tyder snarare på en storskalig immigration, hävdar de. Enligt en ny studie kan de vikingar som blev bofasta i England ha varit så många som 35 000.

Fel tolkning

Att vikingarna verkligen härjade i England råder det ingen tvekan om. ”Vikingaplågan” började i juni år 793 då klostret i Lindisfarne brändes ner och fortsatte till dess att den norske kungen Harald Hårdråde stupade under slaget vid Stamford bridge år 1066. Dessutom kontrollerade danska vikingar ett stort område, den så kallade Danelagen, i nordöstra England i knappt 100 år, fram till år 954 då deras sista fäste York föll.

Men hur många var de, och framför allt hur många valde att bli bofasta och integreras med den övriga befolkningen? Härom tvista de lärde, eftersom de språkliga lämningarna, artefakterna och de historiska källorna går stick i stäv mot vad den stora genetiska undersökningen visade.

”Det finns inga tydliga genetiska bevis för dansk ockupation och kontroll över en stor del av England”, konstaterade de genetiska forskarna i Nature 2015.

– Vi tror inte att analysen av studien i Nature är korrekt. Vi tror att de tolkat dna-materialet felaktigt och att de inte tar hänsyn till alla arkeologiska fynd och den kunskap som historiker och arkeologer samlat avseende de danska vikingarna i England, säger Jane Kershaw, arkeolog vid University College London.

Små skillnader

Hon och hennes kollegor är bland annat kritiska till hur forskarna bakom Nature-studien skilde på dna från danska vikingar å ena sidan och dna från angler, saxare och juter å den andra. De senare kom från nuvarande norra Tyskland och Jylland och var de som koloniserade England efter romarna och från vilka uttrycket ”anglosaxisk” kommer.

De genetiska skillnaderna är så små att forskarna blandat ihop dem, menar Jane Kershaw och andra.

Hon och hennes kollegor presenterar nu en studie i tidskriften Antiquity som visar att mellan 20 000 upp till 35 000 danskar, både kvinnor och män, antagligen bosatte sig i England under vikingatiden.

Stor spridning

Lingvister har också kastat sig in i debatten, till stöd för arkeologerna och historikerna, eftersom de också ser tecken på att vikingarna bör ha varit ”påtagligt många”, med tanke på det avtryck som de lämnade efter sig i språket.

– Det engelska språket är ett enda stort ”statement” över skandinavernas påverkan, säger Søren Sindbæk, professor vid Aarhus universitet i Danmark, till Science Nordic.

Det handlar inte bara om låneord, konstaterar lingvisten Eleanor Rye vid Nottingham University som nyligen disputerade på ämnet. Där finns också namn på städer, byar och vattendrag vars geografiska spridning dessutom tyder på att vikingarna slog sig ner långt utanför Danelagen.