Lite enahanda kan man kanske tycka eftersom kemi är ett så mycket bredare område än så. Men förklaringen är enkel – många av kemins absoluta frontlinjer just nu ligger inom biologin, det handlar om att förstå hur olika molekyler samverkar i levande varelser. Och tillämpningarna är i förlängningen ofta medicinska.

Upptäckten av DNA-molekylens struktur på 1950-talet var startskottet för en lång resa i att förstå hur våra kroppar fungerar rent kemiskt, på molekylnivå. Därför är det ingen djärv gissning att det även i år är mycket troligt att kemipriset går till någon form av biokemisk upptäckt.

Ett annat utmärkande drag hos många kemipristagare är att de utvecklat metoder som många andra forskare kunnat använda. Ett bra sätt att komma ifråga för kemipriset borde alltså vara att utveckla nya kemiska metoder som kan användas inom biokemin.

En sådan person är elektrokemisten Allen Bard, professor vid University of Texas i Austin. Han har utvecklat ett slags kemiskt mikroskop som använder sig av elektriska strömmar för att undersöka kemiska reaktioner, bland annat i biologiska system.

Det eletkrokemiska mikroskopet har flera medicinska tillämpningar, som att identifiera cancerceller men kan dessutom användas inom flera andra områden, till exempel för att undersöka ytor eller för att bygga elektroniska kretsar.

Elektrokemi är också ett viktigt forskningsfält i sin egen rätt, med stor betydelse för att ta fram nya energikällor som solceller och för att skapa mer effektiva batterier.

Så om valet i år skulle falla på Allen Bard kunde kemipriskommittén slå två flugor i en smäll, genom att fortsätta att uppmärksamma den viktiga biokemin men samtidigt inkludera betydlig fler av kemins frontlinjer.

Ulrika Björkstén