I SVT:s reportage skanderar supportrar homofobiska ramsor på fotbollsläktaren i Ligue 1. Och franska fotbollförbundets ordförande Noël Le Graët har beslutat att matcher ska avbrytas vid rasism, men inte vid homofobi.
Höstens händelser i ett av Europas mest inflytelserika fotbollsländer har väckt nytt liv i debatten om läktarkultur och diskriminering inom idrottsvärlden.
Men hur ser läget ut i Sverige?
Kaveh Sarvari, evenemangsansvarig på Sef (Svensk elitfotboll), ser inte samma problematik som i Frankrike.
– Vad jag känner till förekommer inte homofobiska ramsor på svenska fotbollsläktaren i dag. Det kommer alltid finnas enskilda personer som tappar huvudet och säger eller gör saker, men jag känner inte till att det sker i grupp.
Enligt Kaveh Sarvari spelar supporterföreningarna själva en avgörande roll för att skapa förändring.
– Om man tittar på framför allt rasism så fanns det inslag av det på våra läktare för framför allt 15 till 20 år sedan. Men det är något som har försvunnit allt mer och där är det supporterrörelsen själv egentligen som har sanerat bort det.
BAKGRUND: ”Man gör skillnad på rasism och homofobi”
Tradition av en tydlig manlig norm
Även Sofia B Karlsson, sakkunnig och utbildningsansvarig för inkluderingsfrågor på Riksidrottsförbundet, upplever att utvecklingen har tagit stora kliv framåt de senaste tio åren.
– Vi har en tradition av att vissa idrotter, fotboll och hockey till exempel, har en tydlig manlig norm. Där har den vita heterosexuella mannen haft den mest självklara platsen.
– Och då har det uttryckts på olika sätt över tid, förekommit både sexism, rasism och homofobi på läktaren. Men i Sverige har mycket av det rensats bort i och med att samhället, och idrotten, har förändrats.
”Spelarna är förebilder för många”
Karlsson lyfter fram exempel på initiativ där både klubbar och spelare har visat att inkludering är viktigt och hör ihop med idrott. Till exempel Malmö FF och Häckens regnbågshörnflaggor eller kaptener som spelar i regnbågsfärgad kaptensbindel.
Men når sånt fram till supporterkulturen, kan det påverka läktarna?
– Det tror jag. Spelarna är förebilder för många. Och det är viktigt att komma ihåg att det är individer, klubbar och supportrar som drivit på för förändring, det händer inte av sig själv.
Sofia B Karlsson poängterar samtidigt att det finns många utmaningar kvar. Inom herrfotbollen finns exempelvis fortfarande väldigt få öppet homo- eller bisexuella spelare eller domare.
Hur ser du på kontroversen i Frankrike, där fotbollförbundets ordförande gör en skillnad på rasism och homofobi?
– Jag ser det inte som en väg fram att dela upp de här sakerna. Det ska inte spela någon roll vilken diskrimineringsgrund det handlar om. Det mest effektiva är om vi arbetar mot sexism, rasism och homofobi gemensamt – eftersom det hänger ihop.