Redan i början av 1980-talet försökte profiler som Annichen Kringstad och Jörgen Mårtensson att få Internationella orienteringsförbundet (IOF) att jobba hårdare för att göra orienteringen till OS-sport. Det arbetet fortsätter, berättar Tom Hollowell, generalsekreterare i IOF.
Tove Alexandersson, en av världens absolut främsta orienterare, är tveksam trots att det skulle göra henne till stjärna med möjligheter att försörja sig på sin idrott.
– Det lockar mig inte. Jag har inget behov av mer uppmärksamhet, säger Stora Tuna-löparen och fortsätter:
– Jag är inte säker på att orienteringen passar som en OS-sport. Det jag älskar med orientering är att få springa i häftig terräng på utmanande banor. Jag tror det skulle bli en för stor kompromiss med terräng och banor om vi skulle komma med i OS. Den vägen vill jag inte att orienteringen ska ta.
”Allas dröm”
Alexandersson får inte medhåll av landslagskollegan Jerker Lysell, Rehns BK, som vann den andra herretappen i O-ringen och ligger tvåa, bara tre sekunder efter fransmannen Thierry Gueorgiou.
– Det borde väl vara alla orienterares dröm att orienteringen kom med i OS. Det skulle vara mycket bra för sporten och innebära att fler topporienterare skulle få ekonomiska möjligheter att heltidssatsa för att bli bäst i världen, säger Lysell och fortsätter:
– Det skulle ha varit riktigt coolt att vara med och tävla i Rio de Janeiro.
”Bra kontakter”
Tom Hollowell bekräftar att det i Internationella orienteringsförbundets verksamhetsplan ingår ett arbete för att få med sporten i OS.
– Vi har bra kontakter med Internationella olympiska kommittén. Samtidigt ser vi nya möjligheter att komma med sedan varje OS-arrangör fått möjlighet att ta med en ”egen” idrott i sitt program.
Hollowell berättar att IOF jobbade aktivt för att få med sporten i OS i Tokyo 2020:
– Det lyckades inte, vilket kan bero på att varje OS-värd gärna vill ta med sporter som passar just deras intressen och ger ökad chans till medaljer för värdnationen. Nu fortsätter vi jobba vidare inför OS 2024, säger han.