Det finns en första gång för allt.  Få idrottsupplevelser är så svindlande och starka som när unga talanger oväntat brakar genom ljudvallen och plötsligt gör det omöjliga möjligt. Det där första genombrottet.

Den där gången när det som egentligen är så svårt går så lätt. När det inte finns några hinder, ingen prestationsångest – bara möjligheter. Den där underbara första gången som aldrig kommer tillbaka.

Skidskyttarna gav starkaste ögonblicken

Av alla häftiga stunder i Pyeongchang har skidskyttarnas osannolika framfart skapat de starkaste ögonblicken. Sebastian Samuelssons sensationella silver visade vägen och vågen rullade bara på! Med skidskyttets raffinerade dramaturgi har de svenska medaljloppen varit nervslitande historier och ingen föreställning varit den andra lik. Men alla oförglömliga.  Och det var som att det bara var att skicka in någon i gul dräkt så gick det vägen.

Vi stod där, påpälsade som för polarexpeditioner, med värmepåsar för att hålla fingrar och elektronik igång och bara gapade, skrattade, våndades och smygjublade sådär på journalistvis.

Om ett år är det VM i Östersund. Det kommer att vara annorlunda. Kanske lika bra – men annorlunda. Då kommer det här skidskyttelandslaget inte längre att vara en samling lovande men okända idrottare som kanske så småningom kommer att slå igenom. Nu är de ett gäng olympiska medaljörer med förväntningar på sig om mer.

Högtidsstunder med Kalla och Nilsson

När Stina Nilsson idag oväntat breddade sin repertoar med att också bli olympisk medaljör på 30 kilometer satte hon punkt för ett OS där Sveriges båda skidstjärnor bjudit på högtidsstunder så fort de visat sej i de kuperade spåren på golfbanorna runt Alpensia. Charlotte Kalla: guld – silver – silver – silver.   Stina Nilsson: guld – silver – silver – brons.

Kalla och Nilsson är ensamma på sin nivå i svensk skidåkning men på damsidan finns ett tryck underifrån som gör att framtiden ser ljus ut. Herrarnas läge är betydligt mer bekymmersamt men Oskar Svensson visade med sin oförvägna femteplats i sprinten att det finns talanger också på herrsidan – bara så oändligt mycket färre än bland damerna, just nu.

Myhrer värmde hjärtat

Om junioren Sebastian Samuelsson var i ena ytteränden bland svenska medaljörer var André Myhrer i den andra. 35 år gammal gjorde han sitt fjärde och sista OS. Han hade ett brons från Vancouver 2010 och vissa medaljförhoppningar fanns också nu. Och ni vet hur det gick. Det blev dagen då allt föll på plats.

Två starka åk av Myhrer samtidigt som favoriterna Hirscher och Kristoffersen båda körde ur. Båda. I samma tävling. Sannolikheten för att det ska inträffa är minimal – men det hände.

Det värmde hjärtat att se den lågmälde Myhrer stå där efteråt uppfylld av en stilla lycka och det kändes så välförtjänt och så gott att idrottslivet kan vara så. Att en som kämpat länge också kan få den finaste av alla belöningar när karriären närmar sig slutet.

Vissa kallar det flow. Andra säger flyt eller att vara i zonen. En stor del av den svenska OS-truppen verkade vara i det där svårförklarade tillståndet när allt blir rätt. När bitar faller på plats av sig själva. När toppformen är där och tur och skicklighet går hand i hand.

Tur – det är något man förtjänar, sägs det.

Ett av mina roligaste OS

Det var mitt 16:e olympiska spel och ett av de roligaste att vara på.

Den olympiska stämningen på de platser jag besökte var långt ifrån vinterspelens vinterspel – Lillehammer -94 – men det var väntat. Mästerskap i nordiska grenar har aldrig varit någon kioskvältare utanför Europa. Knappt ens utanför Norden.

Men det var ett ganska trivsamt OS. Ett OS i vacker miljö där det mesta fungerade riktigt bra, när man väl fått grepp om logistiken.

För ett OS för en arbetande journalist är en orgie i logistik.

Ett helt bussnät att lära in

Först och främst transportlogistik. Ett helt nät av olympiska busslinjer att få kläm på. M26 eller M27 från kusten upp i bergen var vår dagliga 40-minutersresa. Sedan T2 till skidarenan från Transport Mall 3. Såvida man inte var ute mer än tre timmar före tävling för då var det TC1 från hållplatsen på gatan utanför Radio och TV-centret som gällde. Ungefär där TM32:an gick till de svenska presskonferenserna. Ja ni fattar. En värld att sätta sig in i.

Och matlogistik: hinner jag få en bra koreansk måltid i funktionärstältet på skidskyttet sen eller ska jag klämma en pizzaslice i presstältet på längdåkningen? Eller blir det att köpa nåt för micron när jag kommer hem i natt?

Och laddhelvetet: att inte glömma att ladda telefonen, paddan, datorn, extrabatterierna, den portabla wi-fi-dosan, lampan till kameran…

Det kommer jag inte att sakna när jag kommer hem. Men joggingturerna längs den lilla floden och upp i de branta tallbevuxna skogssluttningarna; de enstaka middagar vi kunde samla ihop vår lilla SVT-skara och njuta den goda koreanska maten; de glada farbröderna som med varma leenden och någon artighet på inövad engelska höll upp dörrarna i presstältet på skidskyttet. De minns jag gärna när jag nu ska ta mig ur min olympiska bubbla.