Michael Jackson och Wade Robson, som liten. Foto: Svt

Filmrecension: En stillsam schavottering av Michael Jackson

Publicerad

Fyra timmar om Michael Jacksons påstådda övergrepp på två små pojkar, är en deprimerande och långdragen upplevelse. Det är naturligtvis omöjligt att veta hur mycket som är sant, men Leaving Neverland är onekligen övertygande, menar Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin.

”Han var en fin, kärleksfull person. Han hjälpte mig med min karriär, med min kreativitet – men han förgrep sig också på mig, i sju år”.

De inledande orden från Wade Robson sätter tonen för såväl filmen som hans egen relation till Michael Jackson. Den andre huvudpersonen, James Safechuck, som var stjärnans favorit några år tidigare, har i princip samma inställning. 

De talar om Jackson med någon slags värme, om hur de älskade honom, trots det han hade gjort mot dem. Om hur de till och med blev svartsjuka när stjärnan tröttnade på dem och de ersattes av en yngre pojke.
Komplext. Som det mänskliga psyket.

Fyra timmar med Leaving Neverland är en i grunden deprimerande upplevelse. Främst naturligtvis på grund av de båda männens vittnesmål. Man blir äcklad, förbannad, sorgsen. Men också för att det är ett dokument om hur stjärnkult kan förvrida synen på folk.

De var två små pojkar som fick uppmärksamhet av Michael Jackson. Kungen av pop. Det var klart att de kände sig smickrade av hans uppvaktning. Det är svårare att förstå att föräldrarna kunde låta sina små barn sova i samma säng som en främmande man. För så mycket visste de i alla fall.

Deras skuldkänslor är så klart kolossala.

Men ändå, det är ingen sensationslysten film. I alla fall inte till sin form. Bara den långa körtiden är ju i sig en hög tröskel för den som vill ha snabbt, spekulativt skvaller.

Istället är det som en stillsam schavottering. De två männen berättar rakt upp och ner om sina erfarenheter, om hur de blev utvalda, groomade, manipulerade. Går in i detalj på hur Kungen av pop förgrep sig på dem: ”Hans läppar kring min sjuåriga penis”.

Först mot slutet börjar de darra på rösten.

Det är också en beklämmande berättelse om förnekelse, om utsatta barn som inte blir trodda, om hur Jackson precis som producenten Harvey ”#metoo” Weinstein skyddades av en månghövdad stab, och en tystnadskultur som såg till att sopa in skiten under mattan.

Det dröjer åtskilliga år innan Wade Robson tar bladet från mun, då har han redan en egen familj. Det mentala sammanbrottet blir monumentalt, så även för hans olycksbroder James Safechuck. Decennier av tystnad, nedtryckta känslor och offentliga förnekelser tar slutligen ut sin rätt.

Rent filmiskt lider Leaving Neverland av sin utdragna längd, framförallt det första av de två tvåtimmarsavsnitten är gravt repetitivt, minst en timme för långt. De ibland pålagda stråkarna och den lite för genomtänkta ljussättningen ger intervjuerna en onödigt stylad känsla av Hollywood-snyftare, men det är ju oftast så amerikansk mainstream dokumentär ser ut. Om de inte är gjorda av Michael Moore, förstås.

Den andra delen har mer stoff per löpmeter. Där skildras rättegångarna som friade Jackson, hans gradvisa förfall, pojkarnas liv efter Neverland och inte minst hur deras respektive familjer trasas sönder av händelserna.

Filmen har mött motstånd i USA, från fans och från Michael Jacksons familj som menar att den bara är ytterligare ett skamligt försök att tjäna pengar genom att solka ner Popkungens mantel. Och visst, det är naturligtvis omöjligt att veta hur mycket som är sant i det som sägs, men Leaving Neverland är onekligen övertygande.

Tack vare sin detaljrikedom, de överensstämmande vittnesmålen, från de nu vuxna pojkarna men också från andra runt omkring.

Men publicitetshunger och girighet finns så klart alltid med som en möjlig faktor när kända människor anklagas för missgärningar. Och även om filmen till sitt uttryck inte andas sensationalism är ju själva dess existens spekulativ, i och med att den anklagar en av våra största popikoner.

Och är inte bara det faktum att SVT sänder denna film, och att jag skriver om den, ytterligare en aspekt av stjärnkulten? Jag menar... om filmen hade handlat om Nisse i Hökarängen, hade ni inte läst den här recensionen.

Det är hur som helst ingen tillfällighet att dokumentärerna om sångaren R Kelly (Surviving R Kelly), Michael Jackson och Harvey Weinstein (Untouchable) kommer just nu. Vi befinner oss i metoos efterdyningar, där branschen håller på att tvätta sin smutsiga byk. En tid där sociala medier gör det svårare att hålla en hemlighet (tyvärr även lättare att sprida lögner) men framförallt viktigt: där man har börjat lyssna på offren.

Vilket ger en extra sorgsen nyans till Leaving Neverland, som ju indirekt påminner om Michael Jacksons egen trasiga historia. En person som blev systematiskt misshandlad och förnedrad som barn. Sår som aldrig bearbetades, som han försökte självmedicinera bort genom att bygga bubbliga fantasivärldar, eller medelst hudblekning, plastikoperationer som skulle få honom att likna idolen Elizabeth Taylor, och droger. En plågad pojke i en vuxen mans kropp. Även han var ett offer som ingen lyssnade på.

Leaving Neverland släpps på Svt Play söndag 10 mars.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Filmrecensioner

Mer i ämnet