Sex minuter i elva den 30 maj 2003 landade det svenska regeringsplanet SVF21, en Gulfstream IV, med Göran Persson ombord i den lilla polska byn Szczytno. Han var där för att tala på stora torget i Nidzica fyra mil bort till stöd för sin kollega Leszek Miller i folkomröstningskampanjen om det polska EU-medlemskapet.
Men det var inte första gången ortsborna hade sett exklusiva jetplan på samhällets lilla undanskymda flygplats Szymany.
Tvärtom hade trafiken varit intensiv till och från Szymany med anonyma privatjets i mångmiljondollarklassen. Några kilometer därifrån låg en samling anonyma byggnader bakom taggtråd – ett före detta träningsläger för polska underrättelsetjänsten. Där befann sig en ”HVD” en ”High Value Detainee” som CIA betecknade de mer intressanta fångarna i sitt hemliga fängelsenätverk. Den aktuella HVD:n i det här fallet var den huvudmisstänkte för attackerna den 11 september, Khalid Sheik Mohammed – av amerikanerna kallad KSM. Två månader innan det svenska statsplanet landade på Szymany hade Khalid Sheik Mohammed flugits in av en av CIA:s privatjets.
Av de förhör som hållits i militärdomstolarna på Guantanamo framkommer att CIA:s förhörsledare använde lägret i Szczytno för att tortera Khalid Sheik Mohammed. Hans lungor fylldes med vatten, vilket framkallar dödsångest utan att vara dödligt. Metoden kallas waterboarding och användes flitigt av fransmännen under förhör med fångar under frigörelsekampen i Algeriet på -50 och -60 talet.
Tre år efter tortyren kunde Khalid Sheik Mohammed själv berätta för Internationella Röda Korset:
“Cold water from a bottle that had been kept in a fridge was then poured onto the cloth by one of the guards so that I could not breathe. This obviously could only be done for one or two minutes at a time. The cloth was then removed and the bed was put into a vertical position. The whole process was then repeated during about one hour. Injuries to my ankles and wrists also occurred during the waterboarding as I struggled in the panic of not being able to breathe.”
Szczytno var en av flera platser i Europa där CIA fått upprätta de förhörscentra som de inte ville eller fick upprätta på amerikansk mark. Litauen och Rumänien samarbetade också och lät CIA upprätta hemliga förhörscentra på sitt territorium.
Andra kända partners var den libyska och egyptiska säkerhetstjänsten som tog emot beställningar från CIA på personer som skulle hämtas, och sedan förhörde dem med tortyr medan de ställde amerikanernas frågor.
I det vakuum som uppstod i Tripoli efter att Muammar Kaddafi flytt och rebellerna ännu inte tagit över staden gick människorättsorganisationen Human Rights Watch in i säkerhetstjänstens kontor och sökte igenom arkiven. De hittade bland annat omfattande korrespondens mellan säkerhetstjänstens chef Mussa Kussa och CIA där hämtningar av misstänkta i Sydafrika, Malaysia och Hong Kong planlades. CIA stod för flygplan och besättningar, Libyerna för personal och förhörsledare när fångarna väl var tillbaka i Tripoli.
Bland handlingarna finns både regelrätta reseplaner för hur operationerna skulle genomföras, men också de fax med frågor som CIA skickade över när personerna väl var på plats i förhörsrummen.
CIA använde sig av samma metod i sina förhörsbeställningar som svenska regeringen när man lämnade ut Agiza och Alzery, man skrev en brasklapp om att fångarna inte fick torteras.
Renditionoperationerna kunde handla om att hämta fångar med avsändarlandets goda minne, som i fallet med Agiza och Alzery, eller rena kidnappningar med transport till CIA:s hemliga förhörscentraler ”black sites”. Det sistnämnda är vad som oftast avses med termen ”extraordinary rendition” som kommit att beskriva de här transporterna.
Antalet fångar som togs och transporterades på det här sättet är okänt, uppskattningarna varierar mellan ett par hundra till över tusen. Antalet regelrätta renditions har kartlagts av bland andra Europarådets specielle utredare senator Dick Marty vars utredning 2007 avslöjade förhörscentralerna i Polen och Rumänien.
– Det finns ingen pålitlig siffra på hur många fångar som har passerat genom CIA:s “black sites” program. Men en källa på insidan har uppgivit att det rör sig om cirka 120 personer, säger Crofton Black på människorättsorganisationen Reprive.
Europaparlamentet gjorde också en genomgång av CIA:s hemliga flygningar över Europa.
– Europaparlamentet har uppskattat att minst 1245 CIA-flygningar passerade genom Europa mellan 2001 och 2005. När man tittar på perioden efter det och det ökade antal flygningar som då kommer fram är det möjligt att siffran är ännu högre, säger Black.
För att klara logistiken med hundratals hemliga fångar som skulle förhöras och transporteras mellan dussintals hemliga platser runt om i världen behövdes flygplan, piloter och en kompetent logistikapparat. Förutom Libyen, Egypten och Guantanamo var det platser som den gamla sovjetiska flygbasen Mihail Kogălniceanu i Rumänien, den lilla brittiskkontrollerade ön Diego Garcia – i praktiken en flygbas på en atoll i Indiska oceanen, den amerikanska Bagrambasen i Afghanistan, Tasjkent i Uzbekistan, en ännu icke avslöjad CIA-bas i Thailand och polska Szymany.
Logistikplaneringen hyrde CIA in av Boeings dotterbolag Jeppesen Dataplan som också finns representerat i Sverige. De planlägger normalt sett bland annat rutter och personal för exklusiva affärsjets, men hyrde också ut sitt nätverk och kompetens och för att möjliggöra vad som i flera fall var illegala kidnappningar på öppen gata och i de många dokumenterade fall ledde till transporter som i sig var kränkningar av de mänskliga rättigheterna och i flera fall förhör under tortyr.
CIA:s flygplansflotta bestod av exklusiva Gulfstreams och Learjets, flygplan som kostar uppåt 300 miljoner kronor styck i inköp och tiotusentals kronor i timmen att flyga. Många av dem var inhyrda. Mest anmärkningsvärt var kanske Gulfstream IV-planet som när det inte flög med kedjade och drogade misstänkta hade spelare från basebollaget Boston Red Sox i passagerarsätena. När planet hyrdes ut till CIA målades lagets emblem på stjärtfenan över.
Ahmed Agiza har tillsammans med ett antal andra offer för dessa operationer fruktlöst försökt få ställa de medverkande till svars, men för ett par månader sedan beslöt en appellationsdomstol (motsvarande hovrätt) i Kalifornien att en stämning mot Jeppesen Dataplan inte fick prövas med hänvisning till att målet kunde skada amerikanska nationella säkerhetsintressen.