UG-referens – Sverigefakturorna: del 2

Publicerad

UPPDRAG GRANSKNING · Ta del av UG-referens och läs manuset till reportaget Sverigefakturorna: del 2, en granskning av företag som lurat skattebetalarna på mångmiljonbelopp.

I London driver den brittiska entreprenören Peter Gold en företagsgrupp som per telefon säljer vanliga förbrukningsvaror till företag och den offentliga marknaden.

2003 bestämmer han sig för att expandera den verksamheten och ta sin affärsidé till Sverige.Samtidigt är det studentexamen i en av Stockholms nordvästra förorter. Det är en glädjens dag. Men den stigande ungdomsarbetslösheten gör framtiden osäker för studenterna. Men inte för alla. 

För en av dom, vi kallar henne Leyla, ska hösten 2003 bli starten på en helt osannolik karriär.

Det var nämligen då den brittiska entreprenören Peter Gold började rekrytera unga kvinnor – hit till ett kontor på Sankt Eriksgatan i centrala Stockholm för att jobba med telefonförsäljning.  

Reporter: Känner ni till ett företag som heter Royal Chemical industries?
Tjej 1: Ja, de satt ovanför oss.

R: Vet ni vad dom gjorde? 

Tjej 1: Nej, de spelade hög musik. 
Tjej 2: Det var ganska mycket unga människor som jobbade där, jag tror det var sånt där callcenter att de satt och ringde runt och sålde för sökte sälja saker. Men att det var olika typer av städprodukter.  

Den brittiska ägaren Peter Gold startade fem fristående bolag i Sverige. Men i praktiken drevs dom som ett företag med samma personal, samma telefonnummer och gemensamma lokaler.

Det första aktiebolaget som startades hette Royal Chemical Industries. Därefter följde Millennium Computer Systems, Genlite Search, Universal Solution och slutligen Interpoly Chemicals.  

Satsningen får en flygande start i Sverige. Precis som hans mest framgångsrika telefonförsäljare Leyla. Redan efter två år, 2005, har hon en månadslön på över 60.000 kr

Men det är bara början. 

Reporter: Vet ni vad de sålde eller? 

Tjej 1: Alltså jag googlade väl upp dom.  
Tjej 2: Dom var väl typ svartlistade när vi googlade.
Tjej 3: Då undrar man ju vad ägarna som står bakom, vad dom gör?

Reporter: De var egentligen brittiska företag eller ledarna var britter och så hade de sina lokaler här. Och då jobbade ni här.

Tjej 2: Vi jobbar där.

Reporter: Då bodde dom ovanför. Jaja, då kanske dom hade hela våningen.

Tjej 3: Ja, jag tror det. Det var några som var uppe och kollade och då var det en jättestor lokal.

Härifrån pågick försäljningen i fjorton år fram tills förra sommaren då telefonerna tystnade. Nu finns bara skyltarna kvar som påminner om den verksamhet som blev en mardröm för svenska kommuntjänstemän och som lurat svenska skattebetalare på över 50 miljoner kronor.

Jan-Olov Ragnarsson, Kommunchef, Kils kommun 
Jan-Olov:  Det här får ju aldrig upprepas en sån här fadäs. Och det innebär att vi måste ha en bättre internkontroll... 

Jan-Olov Ragnarsson är kommunchef i Kil. Dom var under en period storkunder hos ett av Peter Golds bolag i Stockholm och köpte vanliga förbrukningsvaror till extremt höga priser.

Jan-Olov Ragnarsson: Och det var ju det vi fundera på också. Hur är det möjligt att man gör sådana affärer.  

Reporter: Borde inte detta ha uppmärksammats, ta de här våtservetterna till exempel, som ni köpte då för 131 000 bland annat, bland annat såna här får man då en sån här våtservett, nio kronor, det är ju en skollunch i Kils kommun. 

Jan-Olov Ragnarsson: Mmm, men absolut. 
Reporter: Här är en till.  
Jan-Olov Ragnarsson: Absolut.  
Reporter:  Borde inte någon ha dragit i spärren när ni köper in ett halv ton med issmältningsmedel mitt i sommaren, eller våtservetter för 130 000?
Jan-Olov Ragnarsson: Jo, men så gjordes inte. Så gjordes inte, tyvärr. 

Staffan: Vad tror du skattebetalarna tänker på när de får se sånt här?

Jan-Olov: Ja, de tänker väl precis som jag tänker på – varje skattekrona som de lägger vill de ju att de kommer till nytta . Nytta för både skola, vård och omsorg, gator och vägar och annat. Inte läggs för att såna här företag ska tjäna pengar. Det är ju självklart så. Så är det ju.

Våtservetterna och rengöringsmedlet Kils kommun köpte kostade uppåt 10 gånger mer än normalt. Men den absolut sämsta affären gjorde kommunen med dom 368 hinkar issmältningsmedel som levererades för ett par år sen.

Reporter: Nu så. 
Mikael Olofsson: Det är väl det som finns kvar idag då.
Reporter: Det ser mycket ut.  
Mikael Olofsson: Ja, men det är väl kanske hälften av det som har kommit totalt. 
Reporter: Men är det någon form av salt eller? 
Mikael Olofsson Ja. Det står ju till och med att det är effektivare än vanligt bergsalt. 

Vår granskning visade att issmältningsmedlet som under fjorton års tid sålts till svenska kommuner var helt vanligt vägsalt som man hade kunnat köpa för bara nån krona per kilo. Istället för dom mellan 140 och 165 kronor kommunerna betalat per kilo. 

Kils kommun var visserligen en av dom som köpt allra mest, men telefonförsäljarna på Sankt Eriksgatan lyckades sälja issmältningsmedlet till ytterligare 215 kommuner och 140 kommunala bolag i Sverige.

Det dyra issmältningsmedlet som vi avslöjade var helt vanligt vägsalt.

Skylt: Ur SVT Nyheter väst 10/10.
Bild: Munkedals samhällsbyggnadschef står och gräver i saltet och säger nåt.

Mats Tillander, samhällsbyggnadschef Munkedals kommun:

Mats Tillander: Ganska snabbt efter den första leveransen blev vi snabbt uppvaktade och intensivt uppvaktade av representanter från det här bolaget som hävdade att vi hade beställt mer och att vi hade nånting som liknade en prenumeration.

I Munkedal köpte man in vägsalt för över en miljon. Som egentligen borde kostat kommunen 7000 kronor.

Arkiv: Ur SVT-Nyheter Väst
Mats Tillander, samhällsbyggnadschef Munkedals kommun: 
Ja, det är ju inte väl använda pengar. Men det, det är ju...vi blev helt enkelt grundlurade i detta.

Munkedals kommun toppar saltlistan med över 7 ton.

Sen kommer Kils kommun och det kommunala bostadsbolaget i Varberg tätt följt av Arboga, Helsingborg, Ludvika, bostadsbolaget i Sandviken, Skövde, Hofors, Gnesta, Borås, Solna, Båstad, Tälge energi, Motala, Vännäs, Mark, bostadsbolaget i Mariestad, Heby, Jönköping…

Totalt lyckas Peter Gold genom åren sälja över 165 ton issmältningsmedel till Sveriges kommuner för över 25 miljoner kronor. Det vill säga 24,8 miljoner för mycket. 24,8 skattemiljoner som säkert hade kunnat användas betydligt mycket bättre.

Men att det var vanligt vägsalt i hinkarna hade telefonförsäljarna här på Sankt Eriksgatan troligen ingen aning om. Enligt en före detta anställd visste man egentligen ingenting om varorna man sålde.

Hon berättar också om en hög personalomsättning och om hur cheferna skapade en känsla av att alla snabbt var utbytbara om man inte levde upp till säljkraven. 

Men bonus och provision på allt som såldes gjorde ändå att dom som lyckades, tjänade riktigt stora pengar.

Redan 2007 har Leyla sålt så många sopsäckar, våtservetter och lysrör att hon definitivt intagit positionen som företagets stjärnsäljare nummer ett, nu med en lön på över 100.000 kronor i månaden.

Men det är fortfarande bara början. Telefonförsäljarna och Peter Gold hade ett tiotal produkter i sortimentet som alla såldes till extrema överpriser.

Toner till skrivare som normalt kostar ca: 800 kronor, såldes till svenska kommuner för mellan fyra och fem tusen. 

Avfettning- och rengöringsmedel, som går att köpa för 20-30 kronor litern, såldes i stora dunkar för 150 kronor per liter. Lysrör för nästan 200 kronor styck. Istället för de 30-40 kronor som dom borde kostat.

Och dom här våtservetterna som egentligen kostar under 200 kronor per burk såldes över telefon för 1300 kronor. Och för dom vanliga svarta sopsäckarna som normalt kostar nån krona styck fick kommunerna betala åtta gånger så mycket. Ibland ännu mer.

Helen Martinsson, Avdelningschef Hälsa-, vård- och omsorgsförvaltningen, Malmö stad

Staffan tar fram två olika sopsäckar (Helen Martinsson i bild)

Reporter: Jag har två stycken sopsäckar med mig här....(tar upp) Så här ser de ut...Den ena kostar tio kronor styck och det är en sån som ni har beställt. Svar: Och det är ju för att man har gått utanför avtalet. Man har inte följt det regelverket som finns kring att beställa produkterna i de upphandlade utan man har valt då ett annat företag. Så det här då har genererat höga kostnader.

Den ena den är kostar 10 kronor styck och det är en sån som kommunen köpt in och den andra kostar 1 krona styck och det är en sån som man kan köpa på vilken grossisthandel som helst. Kan du se nån skillnad här?

Reporter: För det finns...kan du se någon skillnad på de här två? 
Helen Martinsson: Jag ser inte så här någon skillnad på de här två, nej, det gör jag inte. Det är säkert ingen skillnad på de heller. 

Under nästan 4 och ett halvt år lyckas ett av Peter Golds bolag sälja sammanlagt 15.300 sopsäckar och 416 burkar med våtservetter hit till Lindängelunds vårdboende i Malmö.

Helen Martinsson: Det handlar om en medarbetare ute på det här boendet som har beställt och har blivit kontaktad av ett företag med ganska oschyssta metoder. Det här företaget har invaggat medarbetaren att han har ingått någon form av abonnemang som han sedan inte riktigt kan bryta.

Reporter: För varför har man då köpt då en sopsäck som är tio gånger så dyr? 
Helen Martinsson: Därför att man har brustit, man har saknat kompetens kring upphandling och den här medarbetaren har hamnat i den här situationen för att företaget som har levererat har påtalat för honom att han har ingått i någon form av abonnemang, vilket han inte uppfattat att han har gjort, därför så fortsätter de här produkterna att komma och chefen attesterar fakturorna. 

Reporter: Så det finns en bekräftad beställning i början så att säga? 
Helen Martinsson:  Hur menar du nu? 

Reporter: den här personen har vid någon tidpunkt beställt eller tackat ja till en beställning.  
Helen Martinsson: Från början har den här medarbetaren gjort det han kallar en provbeställning på ett antal lysrör. När han inte längre vill ha lysrör, för företaget är på väg att skicka en ny leverans efter ett tag, då erbjuder sig företaget att skicka antingen plastpåsar eller våtservetter och det är så det kommer in i bilden.

Hur kan det då komma sig att offentliganställda runt om i Sverige förmåtts köpa in varor i mängder dom vet dom inte behöver, till priser dom borde insett är alldeles för höga och som dom vet betalas med skattepengar? 

Precis samma frågor har man ställt sig också i ett annat land.

Ungefär samtidigt med uppstarten i Sverige tar Peter Gold också sin affärsidé och sina försäljningsmetoder till Spanien. 

Bild: Presskonferens Toledo med Jaime Ramos. 

Vad vi ser är att mellan 2007 och 2011, spenderade den socialdemokratiska styrda Diputación de Toledo 125 000 EUR på tusentals lysrör och 140 000 (euro) på tusentals sopsäckar, tusentals liter av tvål och andra hygieniska produkter. Och allt detta köpte de till ett värde som var mycket högre än marknadspriset. 

I Spanien har man också välfyllda lager som räcker i många år framöver av produkter som svenska kommuntjänstemän troligen alltför väl känner igen. 

Jag vill klargöra en sak, hur många sopsäckar behöver/använder Diputación (köpa) varje år? Svaret är klart, vi behöver inte (köpa) några. Så noll sopsäckar.

Hur många lysrör behöver Diputación varje år? Diputación de Toledo behöver runt 380 lysrör per år. Det vill säga, vi har köpt lysrör för de närmaste 30 åren.

Och här i Spanien visar det sig finnas många som har erfarenheter av Gold-bolagens försäljningsmetoder. På bloggar talas det öppet om mutor.

“De är blufföretag som lurar på dig prover på material och skickar gåvor. 

Sedan hotar de dig och blir aggressiva.“

“Det brukar vara fotbollströjor, presentkort och vinflaskor.

Det var min chef som behöll presenterna. Sen fick jag ta skiten.”

“Hon säger att hon skickar en Ipad hem till mig. Det är väl att muta en offentlig tjänsteman, eller?”

Det kanske inte bara är påstridig och vilseledande försäljning som ligger bakom alla inköpen? Även i Sverige finns det många som vittnar om en form av mutor. Som här i Östersund där gatuchefen Tore Åberg en dag fick en överraskning hem i brevlådan.

När jag öppnade posten hemma så låg det presentkort ett par veckor efter att jag hade betalat fakturan.  

Reporter: Hem till din privatadress? 
Tore Åberg: Hem till min privatadress. Det var ett antal presentkort på systembolaget och Coop Forum. Jag skrev ett kort brev tillbaka att det att jag kan inte ta emot sånt här. Och så skickade jag tillbaka under en kollegas närvaro. 

Precis som för andra kommuner fortsatte leveranserna med issmältningsmedlet att komma. Men när Tore Åberg protesterade och vägrade betala fakturorna ändrades tonläget. Och när han fick ett nytt samtal från försäljarna blev det plötsligt väldigt tydligt varför företaget skickat ut presentkorten. 

Tore Åberg: Då hade de ju ringt och grälat mycket. Vi hade haft många samtal. Jag gick runt i korridorerna här och hade på ljudet på så alla kunde höra hur det liksom var. Det var ju i den vevan, då kommer det: ”Jaha, det går bra att ta emot gåvor, men nu när det ska handlas, då är det inte…kanske vi ska prata med chefen din?” 

Reporter: Försökte de sig till ett litet hot där?  

Tore Åberg: Ja, jag tog det ju som ett rent hot.

Reporter: Tror du att du är ensam om att ha fått såna här presentkort? Eller tror du att det är att de har det som en medveten strategi i det här bolaget?  

Tore Åberg: Det tror jag absolut att det är en medveten strategi. Det är jag helt övertygad om.     

Peter Golds fem företag hade en strikt och formaliserad försäljningsstrategi. Dom nyanställda säljarna jobbade på det man kallade Front-sales. Här jagade man nya kunder under hård press efter ett fastställt manus. Och alla samtal inleddes med en lögn.

Ljud: Telefonsamtal, säljare RCI

”Ja, men super. Det här var Lotta från RCI – Royal Chemical Industries där. Jag ringer här bara för att tack för att ert företag deltog i vår undersökning gällande rengöring och kemikalier. Och som tack för hjälpen då’rå så kan du får välja mellan en värdecheck på ticnet eller systembolaget.”

Men nån marknadsundersökning hade aldrig ägt rum. Dom så kallade front-säljarna hade också som uppgift att ta reda på så mycket som möjligt om kunden. Om man gillade vin, mat, eller resor. Information som skulle kunna vara användbar i dom kommande samtalen.

Ljud: Telefonsamtal, säljare RCI

“Får jag fråga har du vart i väg nåt i vinter? Anledningen att jag är så nyfiken, du vet ju hur den här vintern har varit så det var därför jag ville kolla. Nej, men jag har fått en resa från syrran i present här, i påskägget. Hon ska försöka dra med mig, jag har inte varit utomlands så mycket. Så det är därför jag vill veta lite vart man ska åka och inte åka. Jag har ingen aning. Jag har hört Prag. Ja, jag har hört Prag ska vara trevligt. Lite kultur och sånt intresserar mig, jag har precis fixat barnvakt, så nu ska man försöka åka i väg i juli då?”

Många kommuner berättar hur dom fått presentkort tillsammans med varorna, men inte använt dom. Man har slängt dom eller som i Gnesta kommun där man 2016 skickade tillbaka presentkort på Coop på 700 kronor. Eller dom här åtta presentkorten på Systembolaget som fram till idag låg inlåsta i ett kassaskåp på ett stort kommunalt bolag i Skåne.

En tidigare säljare berättar för oss att kunderna alltid erbjöds presentkort motsvarande ca: 2 procent av ordervärdet. Och att det var ytterst ovanligt att dom tackade nej. Favoriten bland kunderna ska ha varit just presentkort på systembolaget .

Tore Åberg, gatuchef Östersund kommun

T: Det lät som yngre tjejer. Väldigt trevliga, sociala, pratade om precis allting. Och liksom övergick då till när man började säga emot till att bli hotfulla, skrikande, grinade ibland. Jag har ju barn att försörja liksom…hela registret. 
T: Nej, det är skurkar. De sysslar ju med bestickning och presentkort och hotelser och…totalt oseriöst.

När Front-sales hade gjort sitt och fått iväg den första leveransen tog säljarna på det som kallades Re-order över. En liten grupp handplockade säljare hårt drivna av ledningen som lockade med höga provisioner och bonusar. En lite grupp säljare för vilken alla metoder verkade vara tillåtna.

Och så här berättar en chef på ett kommunalt bolag om försäljningsmetoderna. 

Det är ju lite skämskudde på att vi har handlat med ett sånt här företag och samtidigt jag är vrålförbannad på att man beter sig på det här sättet.

Det är faktiskt ett företag som har hotat, de har hotat mig det är en sak jag har den rollen, men att de har hotat min personal det tycker jag är så jävla graverande så att det är ett buffel- och båg-företag å det grövsta. 

Så man försöker ju liksom skrämma folk till att köpa. Först så gör man det genom att säga att det finns ett avtal.

När det inte funkar längre då tar man till grövre metoder. Och vill sätta folk i den där situationen att fast vi kommer ju säga att du har tagit emot alltså bestickning helt enkelt.

Och de blir vrålförbannade, alltså de är riktigt otrevliga när de ringer. De är väldigt påstridiga. Väldigt påstridiga.

Den mest framgångsrika säljaren av alla på avdelningen re-orders var Leyla. Mellan 2008 och 2010 har hon sålt så många lysrör, så mycket vägsalt och så många våtservetter att hon fördubblat sin lön. Nu tjänar hon över 200.000 kronor i månaden.

Men det ska bli ännu mer.

Den påstridiga och vilseledande telefonförsäljningen, ofta kombinerad med både gåvor och hot, får till slut konsekvenser. 2011 hamnar det första av företagen på varningslistan. Och några år senare finns dom där allihopa med varningar om deras försäljningsmetoder och inte minst om deras prissättning.

Men det hindrar inte svenska kommuner från att fortsätta handla till allt högre priser. Vi hittar fakturor på minst 15 miljoner kronor betalda efter det att bolagen publicerats på varningslistorna.

Och det är listor som vem som helst kan ta del av på nätet.

Trots att alla varningsklockor sedan länge har ringt, fortsätter kommuner och kommunala bolag att köpa varor och betala fakturor – in i det sista. 

För drygt ett år sen – veckan före midsommar 2017 – skriver ägaren Peter Gold ett brev till tingsrätten i Stockholm och begär alla sina fem bolag i konkurs.

Lars-Henrik Andersson: Det som var speciellt var ju att det var ju fem stycken bolag som vi fick in samtidigt och det var en privatperson som ägde dom, Peter Gold, direkt. Och att det fanns misstankar då om att man hade mutat, bestuckit, kommunaltjänstemän för att då få kommunerna att beställa material som där man beställde för mycket eller sånt man inte behövde. 

Reporter: Varför fick ni inte kontakt med honom, ägaren?  
LH: Ja, vi försökte men efter att vi hade sökt honom ett antal gånger så konstaterade vi att vi fick inte kontakt med honom. Och det är ju inte helt ovanligt i konkurser heller. Speciellt inte när personerna finns utomlands.  

R: Vad tänker du kring det?  
LH: Ja, för mig är det inte en helt ovanlig situation. Tyvärr finns det ganska många bolag där man inte får tag på de yttersta ägarna.  Och där finns det ju en gräns för hur mycket detektivarbetet som är försvarbart.

R: Kan man läsa in nånting i det att ni inte fick tag på ägarna? 
LH: Ja, ointresse kanske eller att man inte vill ha med konkursen att göra. Absolut. Absolut är det så.

Peter Gold är väl idag ungefär 80 år gammal och det fanns nog ingen som ville ta över och därmed så uppfattade väl han att, eftersom han inte ville sätta in mer pengar i företaget, så vart det lika bra att lägga ner.  

Och det fanns ingen heller i familjen som var beredd att ta över. 

Hur Peter Gold byggde upp sina företag i Sverige är ingen tillfällighet utan en ren blåkopia av hans företagsgrupp i England med närmast identiska namn och produkter. Men också där har hans företag försatts i konkurs.

Peter Golds bolagsgrupp verkar i praktiken ha varit en familjeangelägenhet där frun Janice och sönerna Nicholas och Daniel turades om att vara styrelseledamöter eller direktörer.

Vi åker till London, till en adress vi har fått tips om. Härifrån ska, enligt uppgift, flera av Goldföretagens varor komma. Och verksamheten pågår för fullt.

Det visar sig vara ett företag som jobbar med att blanda och förpacka olika typer av kemikalier som deras kunder sen sätter sitt eget varumärke på. Härifrån kommer till exempel det dyra issmältningsmedlet som visade sig vara vanligt vägsalt. 

Reporter: I’m looking to talk to somebody about this de-icing agent.
Arbetare: What is it about? Cos at the moment all the bosses are on holiday.
Reporter: All the bosses are on holiday?
Arbetare: Yeah, they are all away on holiday and they are not back for another week or so.

Frågan är vilken roll det här företaget har haft i att lura dom svenska kommunerna? Vad är deras koppling till Peter Gold och har dom känt till hur han marknadsfört deras produkt och till vilket pris?

Vi är på väg därifrån utan att ha fått svar på våra frågor när plötsligt ägaren dyker upp.

Reporter: Excuse mer, sir. Sorry to bother you. But do you understand our business here?
AF: I vagely understand that you are asking about this product.

Reporter: Yes, because this de-icing agent.
AF: I don't wanna be recorded. I don't want to be recorded.

AF: We are not investigative journalists. All we do is manufacter the products, that what we do, we sell it to our costumers.
Reporter: But the swedish taxpayers money, they feel that they have been cheated, and they've spend million upon millions on this product, that comes from here.

AF: We don't supply Sweden, We're a own-label company which supply products to our costumers who then sell it on.

AF: The people who will answer your questions is the golds, but they probably, I don't know, they are richer then I am and they probably know how to deal with people like you and I don’t.
AF: The Gold-family own it, so why don't you follow them?

Under dom fjorton år som familjen Golds bolag var verksamma i Sverige lyckades dom mer eller mindre lura 216 svenska kommuner och 140 kommunala bolag att köpa deras extremt dyra produkter. 

Sammanlagt rör det sig om 229 950 sopsäckar.
38 165 liter med rengöringsmedel.
6226 burkar med våtservetter.
1042 skrivartoner.
21 425 lysrör.
Och inte minst 165 507 kilo med vägsalt. 

Enkla förbrukningsvaror som normalt skulle ha kostat fyra kanske fem miljoner att köpa in. Men så blev det inte. Istället betalade man 55 399 348 kronor till Peter Golds bolagsgrupp. 

Vilket innebär en till synes helt onödig kostnad för skattebetalarna runt om i Sverige på över 50 miljoner. 

Peter och Janice Gold bor i Primrose Hill – ett exklusivt och lummigt villaområde i centrala London. Utanför står Rolls Roycen väl övertäckt. Så mycket tyder på att de inte är hemma. Men två av deras anställda som sköter om bostaden öppnar dörren.

Staffan ringer på dörren
Hembiträde: Hello?
Reporter: Hello?
Hembiträde: Yeah, who’s this please?
Reporter: This is Staffan Florén Sandberg, I’m a reporter with Swedish television.
Hembiträde: Eh..ok.
Reporter: Is this the Gold? 

Reporter: Is this the Gold’s?
Hembiträde: Yes.
Reporter: Are you Janice?
Hembiträde: Eh...no...eh wait...

Ljud: Dörren öppnar sig
Hembiträde: Hi.
Reporter: Hi there.
Hembiträde: Eh...yeah..because 
Reporter: Sorry, let me just get the door.
Hembiträde: Mister Gold is eh...He’s gone good for America so...

Paret Gold ska enligt hembiträdena vara i USA eller till och med kanske flyttat dit. Men en av deras sönder – Daniel Gold – har enligt bolagsregistret sin bostad i närheten i ett om möjligt ännu mer exklusivt område.

Reporter: Yeah, hi there, I'm looking for a Daniel Gold. 
Hembiträde: No they are not here anymore. 
Reporter: They are not here anymore.
Hembiträde: This is not their house anymore. I think they are in america. 
Reporter: Oh, he's in America? 

Hembiträde: Already. they lived here before. But they sell the house. So we heard that they are in America.Reporter: In America? 
Hembiträde: Yeah. 
Reporter: The whole family or just...  
Hembiträde: Yeah, the whole family.  

Till slut återstår bara en adress, en sista chans att få kontakt med någon från familjen Gold. Det är brodern Nicholas som äger ett hus bara några hundra meter bort på samma gata.

Hembiträde 2: Do you have an appointment?
Reporter: No, but I’m quite eager to talk about an issue which is quite serious.
Hembiträde 2: Hold on.
Hembiträde 2: Hello.
Reporter: Yes hello, it’s me again. 

Det visar sig att Nicholas Gold inte längre bor i sitt hus. Det gör däremot hans före detta fru som också under långa perioder haft chefspositioner i familjens företagsgrupp.

Reporter: Is she in? Maybe she could give me just a half a minute and I can explain why I’m here. 
Hembiträde2: Ehh..just hold on.
Hembiträde 2: She says she’s sorry. 
Reporter: She doesn’t want to talk to us?
Hembiträde: No, no.... ...no she’s not interested.

Utanför huset står två exklusiva sportbilar parkerade. En av dom, den lilla grå Ferrarin, vet vi tillhör Nicholas Gold. Och det är när vi tar några bilder av den som hans före detta fru kommer ut och ber oss sluta filma.

Fd fru: Please turn that camera off! Turn the camera off! It has nothing to do with me. It's my ex husbands father's business. I'm not married to him anymore. I don't know what you are talking about.

Reporter: The family, the gold family had business in sweden aswell. 
Fd fru: Right. 
Reporter: And they sold a lot of these, this is basically salt. and many municipalities in Sweden feel tricked, and cheated and scammed by these companies... 
Fd fru: I am sure. But you are speaking to the wrong person.
Reporter: I understand...

Reporter: I just want you to know that Swedish taxpayers have paid millions upon millions of swedish tax money to buy goods from the Gold family’s companies. 

Fd fru: You need to get in contact with mister Gold. Mr Peter Gold, he lives in America now. 
Reporter: Have you got any contact information? 
Fd fru: I can't give you any phonenumber, but if you want to go see his son, who I was married to,  that's who you need to see, I’m really sorry.

Det är Nicholas Golds hus och det är hans bil, men själv finns han här inte. Möjligen har han också lämnat London som resten av familjen som av allt att döma befinner sig på betydligt varmare breddgrader.

Och av deras femton olika företag i London hittar vi heller inga spår. Alla är sedan ett par år tillbaka avregistrerade eller försatta i konkurs. Det känns som dom har smitit ut bakvägen allihopa. Och vi verkar ha nått vägs ände. 

Vi hittar helt enkelt ingen som kan svara på frågor om de femtio miljoner som svenska skattebetalare blivit lurade på. Men några timmar senare tar allt en ny vändning. 

Vi åker till ett industriområde söder om London där dom hade verksamhet fram till konkursen för två år sen. Kanske finns den nån i området som minns företaget eller rent av nån som jobbat där.

Men det är inte några tomma och övergivna lokaler vi kommer till. Här har ett nytt förtag flyttat in. Och namnet på fasaden – Villiers – känner vi igen. En Amanda Villiers har haft ledande positioner i Peter Golds bolag i både England och Spanien.

Hey there sir! We are looking for Amanda Villiers.

Det är ett nytt företagsnamn på fasaden, men allt vi ser inne på lagret andas Peter Golds affärsverksamheter. Vi passar på att filma med en mobilkamera under tiden personalen försöker få tag i nån ansvarig. Och vi ser varor, märken och etiketter vi väl känner igen sen tidigare.

Vi blir hänvisade att åka till kontoret några kilometer bort. Men det vi sett här tyder på att Peter Golds affärsverksamheter i allra högsta grad lever vidare. Om än bakom en annan fasad.

Amanda Villiers: My business in London has nothing to do with  what's going on i Sweden. And nothing to do what's going on in Spain. My company is an English company and that's it.

Reporter: But it certainly seems that way thath youve taken over their business when we when we you know...

Amanda Villiers: Let me explain what happend to you. I bought their database, that's it. I bought their customer base that dosen't mean that I've got nothing to with the company.

Men förutom kundregistret från Gold har hon också tagit över sortimentet. På hemsidan hittar vi ett issmältningsmedel som kommer från samma fabrik och som mycket väl skulle kunna vara samma vägsalt som levererades till Sverige. Nu för 220 kronor kilot.

Men kopplingen till Gold-familjen blir än tydligare i den här platsannons där man sökt telefonförsäljare hit till det här kontoret. I den berättar man om sin omfattande verksamhet i England, Spanien och – i Sverige.

Dessutom i Miami dit vi nu vet att delar av familjen Gold flyttat. 

Amanda Villiers: I have nothing to do with them whatsoever today. My business in London has nothing to do with Peter or Nick Gold. And I ask you respectfully if you can please leave us alone?

Innan vi återvänder till Sverige åker vi en sista gång förbi Peter Golds hus i Primrose Hill. Utanför står nu en annan bil parkerad som tveklöst tillhör familjen.

Reporter: Hi, I’m Staffan Florén Sandberg
Nicholas Gold: How are you doing? I’m not involved in the business, you are speaking to the wrong man. 
Reporter: Are you Nick?
Nicholas Gold: Yes, but I haven’t been to Sweden for ten years. I’m the wrong person.

Det är hans son Nicholas Gold som öppnar dörren. Men innan vi ens hunnit ställa en enda fråga eller förklara varför vi är där förnekar han direkt att han skulle ha nånting med bolagen att göra.

Reporter: But Nick, the Swedish taxpayers..
Nicholas Gold: But it’s not me. I’m not involved with the business. I’m not a shareholder, I’m not director, I had nothing out if it. I’ve never spoken to any of the staff, I don’t know any of them, I don’t know any of their names. You are speaking to the wrong man.

Men det är helt fel.

I England har han varit direktör för tio av Peter Golds bolag. Och i Spanien har han nu tagit över sin pappas styrelseposter. Och det kanske viktigaste – i Sverige satt han i styrelsen för alla fem Gold-bolagen. Från starten av det första bolaget 2003 fram till hösten 2011. I åtta år.

Men trots en lång och hetsig diskussion i dörren vill han inte kännas vid nåt ansvar.

Nicholas Gold: Whatever you’re saying.
Reporter: I can explain for you.
Nicholas Gold: I don’t wanna know. It’s not my concern. I don’t care about it.
Reporter: I mean there’s accusations about bribery and fraud.
Nicholas Gold: But not to me. 
Reporter: No but with the company in sp...
Nicholas Gold: I don’t want to be rude. Okey, but no comments from me. 

Tillbaka i Sverige.

Vittnesmålen fortsätter att komma in om hoten och trakasserierna från Gold-bolagens säljare.

I början av augusti kontaktade vi Leyla som under fjorton år, med stor framgång, sålt Peter Golds produkter i Sverige. Då ville hon inte prata med oss. Men för några dagar sen ringde vi ändå upp den före detta telefonförsäljaren en andra gång för att försöka få hennes bild av det som hänt.

Telefon: Leyla, fd telefonförsäljare

Leyla: Du ringde mig för två månader sen och frågade om jag hade jobbat där, jag sa ja. Jag vill inte ha nånting med det att göra, jag känner mig, jag vill inte ha nåt med det företaget, jag vill komma över det. Låt mig va! Är det okej, det här är trakasserier det du håller på med.

Reporter: Vi ska inte ringa dig igen jag tänkte bara vi ska fråga vad du känner att du har för ansvar i detta som har hänt?
Leyla: Jag var anställd! Om du har några andra frågor så kan du ringa dom som hade företaget. Inga mer kommentarer och om du ringer mig en gång till så kommer jag faktiskt anmäla er. Det här är inte okej. Det här är trakasserier.

Leyla: Ok, nu kommer jag kontakta min advokat. Nu kommer jag kontakta min advokat som kommer kontakta dig.

Reporter: Absolut. Men du, kommuntjänstemän som vi har varit i kontakt med säger att de känt sig hotade och utpressade av er säljare.
Leyla: Hallå, varför fortsätter du ställa frågor?! Varför fortsätter du ställa frågor?! När jag sa till dig jag har jobbat där, jag var anställd.

Leyla: Jag kommer ringa min advokat nu och så kontaktar han dig så får du ta det med honom. Och Staffan, Ha det bra! Hej då!  

Konkursen är snart avslutad på Lindahls advokatbyrå. Peter Golds bolag lämnar efter sig skulder på sammanlagt fem miljoner kronor.

Men även för dom vars levebröd har varit att ljuga, hota och bedra, ställer samhället upp. Till och med när samhället själv tillhör dom drabbade. Efter konkursen betalades det ut en lönegaranti på 1,7 miljoner kronor till Leyla och hennes kollegor under uppsägningstiden baserat på deras inkomster.

Lars-Henrik: Som jag uppfattar det så kunde man tjäna väldigt mycket pengar på med bonus och det system man hade, det lönesystem man hade. Ja visst.

Reporter: Vi har tagit reda på hur mycket deras bästa stjärnsäljare tjänat genom åren. Vill du kika?

Lars-Henrik: Ja, absolut. Det är mycket pengar.
Reporter: Vad tänker du på när du ser det? Spontant.
Lars-Henrik: Att det är en väldigt hög lön, naturligtvis, för den säljaren.
Reporter: Har du en sån här hög lön?

Lars-Henrik: Eh...nej det tror jag inte.

Enligt engelsk tradition hade säljarna på Peter Golds bolag på Sankt Eriksgatan veckolön med utbetalning varje fredag. För Leyla blev 2012 ett rekordår. I snitt tjänade hon 62.000 kronor i veckan, det vill säga 268.911 kronor i månaden. Totalt det året 3 226 936 kronor.

Men året före och året efter var inte så illa dom heller. 3,1 och 2,9 miljoner 

I snitt tjänade hon 1,8 miljoner kronor om året under hennes fjorton år som telefonförsäljare av sopsäckar, våtservetter, lysrör och många kilo med vägsalt. Totalt över 25 miljoner kronor.

Men Leylas 25 miljoner hade inte ens räckt till den där lilla grå bilen, om ni minns den, utanför Nicholas Golds hus i London.

Telefonare: Richard Fritz 

Jo, jag har studerat bilderna som ni skickade över och det är en väldigt ovanlig bil. Det är en Ferrari 275 GTB Long nose ifrån 1966. Det som är udda med den är att den är en av tretton stycken tillverkade högerstyrda bildar.

Så hur mycket skulle du uppskatta att den här bilen är värd. Minst 30 miljoner. Kanske 35.

Reportaget Sverigefakturorna: del 2 finns att se på SVT Play och sänds på SVT1 onsdagen den 24 oktober 2018. I reportaget söker Uppdrag gransknings team efter de som lurat skattebetalarna på mångmiljonbelopp – och själva tjänat stora pengar.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Sverigefakturorna

Mer i ämnet