Det finns två olika typer av tester: ett för att fastställa en pågående infektion och ett för att påvisa en genomgången infektion genom att mäta förekomsten av antikroppar.

För att testa pågående infektion topsas man i näsa och/eller svalg. Provet analyseras sedan med hjälp av PCR (polymerase chain reaction).

Dessa tester anses mycket tillförlitliga, även om svaret är högst temporärt. Någon som är smittfri ena dagen, kan vara smittad den andra.

Svårtolkat

För att testa om en person haft sjukdomen, däremot, mäts förekomsten av IgG-antikroppar i blodet. Dessa antikroppar bildas dock först efter ett antal dagar, varför provet inte bör tas för tidigt, kanske ett par veckor efter att infektionen läkt ut.

Båda tester kan sedan användas både individuellt och på gruppnivå. Det senare betyder att provsvaren exempelvis används inom smittskyddsarbetet, för att ta reda på hur stor smittspridningen är vid ett givet tillfälle eller hur snabbt sjukdomen sprids, alternativt för att veta hur stor andel av en viss population som kan antas ha haft sjukdomen och därmed, eventuellt, vara immuna.

Myndigheten avråder

De antikroppstester som nu finns på marknaden i dag påstås vara mycket tillförlitliga, nära 100 procent. Trots det avråder Folkhälsomyndigheten från att använda dem. Inte för att testerna inte är säkra, utan för att det fortfarande finns frågetecken kring huruvida man kan anses vara immun eller inte.

Vet för lite

Om inga antikroppar finns betyder dock inte detta per automatik att man inte är immun. Det kan vara så att mängden antikroppar är så liten att kroppen inte upptäcker det. Kroppen har också fler sätt att skapa en immunitet på. Utöver antikroppar finns något som kallas för en cellmedierad immunitet, men hur detta ser ut med coronaviruset är det ännu ingen som vet.

Dessutom kan testet visa på antikroppar, trots att sådana egentligen inte finns.

Men framför allt vet vi inte om, och i så fall hur mycket skydd, förekomst av antikroppar ger.