Beslutet att lämna regeringen fattades snabbt och i affekt. Att regera på en budget som SD haft inflytande över var omöjligt för Miljöpartiet. I sak pekade språkrören på den sänkta bensinskatten men beslutet var främst värderingsdrivet.
– Man måste följa sitt hjärta, säger Per Bolund (MP) i dag.
Flera svårsmälta S-initiativ
Då, i slutet av november, hette det att Miljöpartiet förväntade sig att regeringen skulle lägga fram de lagförslag man var överens om. Att det inte blir så förvånar nog få utanför Miljöpartiet. Regeringen har svagt stöd i riksdagen och vill ogärna lägga fram förslag de på förhand vet att de inte kommer få igenom. Undantag kommer förstås att göras när det gäller frågor som är viktiga för Socialdemokraterna inför valet men att ta strid för Miljöpartiets hjärtefrågor ligger inte på S-regeringens agenda. I synnerhet inte som stödet för Socialdemokraterna har ökat rejält efter MP:s avhopp.
Vid sidan av de tretton propositioner som enligt Miljöpartiet hade lagts fram om de suttit kvar i Rosenbad så har regeringen tagit en rad initiativ som är svårsmälta för Miljöpartiet. Nämnas kan utökade inre utlänningskontroller, ett avskaffande av EBO-lagen och den positiva inställningen till att öppna fler gruvor. Till det kommer regeringens besked om att kärnkraften ska klassas som en hållbar investering i EU:s taxonomi. Och på torsdag väntas regeringen ge grönt ljus åt slutförvaret av använt kärnbränsle, ett beslut som Miljöpartiet hävdar inte blivit verklighet om de hade fortsatt styra miljödepartementet.
Enligt Per Bolund (MP) är allt detta bevis på att Miljöpartiet behövs i regeringen. Men hur övertygande är det argumentet när det var Miljöpartiet själva som valde att hoppa av?
Riskerar att bli irrelevant
Om klimatomställningen nu tar ett steg bakåt som språkröret hävdar, varför då inte sitta kvar för att försöka hindra sådant MP menar skadar miljön och klimatet? Det går kort sagt inte riktigt ihop.
Partiledningen förnekar bestämt att avhoppet bottnade i taktiska överväganden. Men den interna förhoppningen är att en mer radikal miljö-och klimatpolitik ska få det att lyfta i opinionen. Och att de ska kunna få den där efterlängtade draghjälpen av miljörörelsen när de inte längre behöver kompromissa i regeringsställning. Det är i det ljuset man ska se Bolunds anklagelser mot S-regeringen om att de sviker klimatet.
Men hittills är resultatet magert. MP har tappat drygt en procentenhet i SVT/Novus och ligger nu en bra bit under riksdagsspärren. Och när det gäller partiledarförtroende ligger språkrören fortsatt i bottenligan.
Med sina 16 mandat kommer Miljöpartiet inte heller att kunna avgöra någon enda fråga i riksdagen och riskerar därmed att hamna i skymundan och bli irrelevanta.
Sammantaget ger det ett väldigt svårt utgångsläge med knappt åtta månader till valet. Av allt att döma kommer Miljöpartiet, precis som 2018, att behöva rödgröna stödröster för att ta sig över riksdagsspärren. Ingen bör därför bli förvånad om Miljöpartiet går till val på budskapet att utan Miljöpartiet så blir det ingen S-ledd regering.
Men inte heller där gör Miljöpartiet det enkelt för sig när de samtidigt säger att de kommer rösta rött för alla regeringar som de själva inte ingår i. Hur många socialdemokrater är beredda att låna ut sin röst till ett parti som signalerar att de inte drar sig för att rösta nej till Magdalena Andersson (S) som statsminister?