Journalisten, SVT-reportern och författaren Diamant Salihu tilldelas Raoul Wallenberg-priset, för att ”genom sitt arbete med att fånga upp och lyfta röster som drabbas av gängvåldet och dess konsekvenser” bidrar till ”ökad kunskap och förståelse och motiverar till agerande”.

– Jag vill förstå vad det är som sker. Den drivkraften jag har är att jag vill berätta för alla, och göra det på ett korrekt sätt. Man ska vara där det gör ont, för annars gör man inte skillnad, säger han.

Konsekvent och under en längre tid har han närgånget i inslag, dokumentärer och böcker rapporterat om Shottaz, Dödspatrullen, den Kurdiske räven och unga som dödas och dödar varandra. Han bor i dag på hemlig adress, men är inte rädd för sin egen säkerhet.

– Jag kan inte gå runt och vara rädd, för då skulle jag aldrig kunna bevaka de här frågorna.

”Vi kan inte se på”

Efter flera intensiva år så har han den senaste tiden varit föräldraledig. Nu är det den drygt ett år gamla dottern Agnes, som likt jobbet, håller honom vaken om nätterna. Men den kriminella världen sover inte – jobbet gör sig ständigt påmint.

– Det har varit svårt, för alltifrån föräldrar till uppgiftslämnare hör av sig till mig dygnet runt.

– Det finns, upplever jag, en stor desperation och frustration, bland alltifrån personer i den kriminella miljön till myndighetspersoner, fortsätter han.

Salihu säger sig se en radikalisering inom gängmiljön, där barn på ett alltmer systematiskt sätt utnyttjas av äldre kriminella.

– Utvecklingen gör mig desto mer motiverad att fortsätta bevaka det här, forsätta förklara vad det är som händer så att fler hajar till och gör någonting. Vi kan inte se på när andras barn och våra egna söker sig aktiv till den här miljön, eller rekryteras in i den.