De gömda hedersflickorna – del 2.
Aisha är förbannad. Inte på sin familj som slagit henne hela livet – utan på samhället. Hon har vuxit upp med hedersförtryck och tortyrliknande misshandel. Samtidigt har hon stått emot trycket att gifta sig.
– Soc sa att jag var så modig, att jag vågade lita på dem. Men jag blev bränd.
Aisha menar att de som skulle skydda henne istället behandlat henne som en förövare.
”Kontrollerade av samhället istället”
SVT har granskat socialtjänstens insatser för ungdomar som utsätts för allvarligt våld av sina familjer, för att upprätta släktens heder. När Aisha omhändertogs skickades hon till ett låst statligt ungdomshem, som drivs av Statens insitutionsstyrelse (Sis). Inte för att hon gjort något fel, utan för att det fanns höga murar så att släkten inte skulle kunna bryta sig in.
– Det är en skam i sig att dottern befinner sig i samhällsvård, hon är illojal, hon är olydig. Vad ska vi säga till släktingarna, det är vanhedrande i sig. Så av den anledningen gör man sitt yttersta för att komma åt henne, säger Devin Rexvid som forskar om hedersvåld och förtryck.
”En akut åtgärd”
Aisha är inte ensam. SVT:s granskning visar att socialtjänsterna vid åtminstone 20 tillfällen de senaste åren placerat hedersvåldsutsatta ungdomar på Sis-hem bara för att skydda dem från sina uppsökande släktingar. Exempelvis när deras boenden röjts eller när de själva valt att rymma eller när de har blivit kidnappade tillbaka hem.
– Generellt skulle jag vilja säga att vi inte använder Sis-placeringar, det är en akut åtgärd, säger socialchefen i den kommun som ansvarar för Aishas skydd.
Vi kan inte publicera vilken kommun det rör sig om för då ökar risken att Aisha kan bli hittad av sin familj.
Socialtjänsten: Enda sättet att skydda
I en bandinspelning som SVT lyssnat på säger socialsekreteraren till Aisha att de valde att placera henne inlåst på Sis-hem för att skydda henne från släktingar som skulle vilja ”ta henne”.
– Frivilliga insatser funkade ju inte. De hittade ju dig. Det var det enda stället som fanns. Det enda stället som Sverige har att erbjuda när det gäller inlåsning av ungdomar är Sis.
Chefen har fått ta del av inspelningen men vill inte uttala sig om hur de resonerade i Aishas falll.
Om priset är att ungdomen tappar förtroende för er, är det då värt det?
– Det kan vara värt det, det förtroendet få man i så fall bygga upp igen.
SVT har granskat nästan 70 LVU-domar om hedersförtryck och våld och hittat fall där flickorna uppgett till rätten att de är så rädda för att bli inlåsta på Sis igen att de hellre vill återvända hem. En av flickorna släpptes och är sedan dess försvunnen.
– Man byter ju bara förtrycket de har upplevt. De har ju varit kontrollerade i sin hemmiljö och blir nu kontrollerade av samhället istället, säger Johanna som driver ett företag som skyddar utsatta barn.
Har tappat förtroendet
Som för många andra ledde Sis-placeringen till att Aisha rymde, och förlorade sitt sista förtroende för socialtjänsten. Hon gömmer sig nu någonstans i Sverige. Hennes socialtjänst har fortfarande ingen fungerande lösning.
– Är det något jag kommer ha med mig livet ut så är det sveket som soc gav mig. De tog mig från ett hem med våld, från en kontrollerad miljö. De placerade mig i ett Sis-hem fyllt med våld. Du kan inte bli mer kontrollerad än att du blir så frihetsberövad som jag blev.
Aisha heter i själva verket något annat.
Har du en egen berättelse? Kontakta SVT:s granskande reportrar.