När Debbies föräldrar skiljde sig valde hon att bo med sin pappa, trots att han tog droger. Hon kämpade för att hålla fasaden uppe och hjälpa till där hemma. När hon var 12 år frågade hon en klasskompis om hon fick vara med och leka och fick till svar att det inte gick, eftersom hennes pappa knarkade.
”...[det kändes] som att någon högg med kniv när min klasskamrat konstaterade framför andra barn att min pappa knarkar. Jag skämdes, kände mig så ensam, ledsen, arg och besviken”, skriver hon.
Sandras mamma dog i cancer
Sandra blev som 13-åring också ensam med en missbrukande pappa när hennes mamma dog i cancer.
”Att skämmas, att inte våga ta hem kompisar och att ha ångest över att min familj var så splittrad var något jag levde med. Aldrig följde nån i skolan upp det som skedde, inte heller närstående vuxna såg. (...) Jag har sörjt många år och sörjt över sveket från min pappa”, skriver Sandra.
Barn möjliggör missbruket
Peder växte upp med en mamma och en styvpappa som missbrukade alkohol och narkotika. Han menar att han som barn, ironiskt nog, gjorde det lättare för mamman att kunna fortsätta med sitt missbruk. Myndigheterna verkade ha svårt att agera utan att han skulle hamna i kläm.
”En småbarnsmamma ställer man inte bara ut på gatan om hon supit upp alla pengar till hyran. Jag har upplevt hur svagt skyddet är för barn som växer upp i en sådan miljö, barnen får betala ett väldigt högt pris”, skriver han.
Ljuger om sin pappa för barnen
När Helenas barn frågar hur deras morfar var svarar hon ”Han var sjöman, han älskade havet.” Det sanna svaret vill hon bespara sina barn från.
”Jag har ingen aning om vem han var, jag upplevde honom som elak hela tiden, jag kunde inte alls bli ledsen när han dog. (...) När barnen frågar så ljuger jag. Jag vill skydda dem och mig själv från alla minnen”, skriver hon.
Tar hand om missbrukande dotter
Det är inte bara barn till missbrukande föräldrar som hör av sig. En av de som hört av sig, en man som vill vara anonym, är 78 år och har en 50-årig dotter som missbrukat sedan tonåren. Hon har tidvis varit helt beroende av pappans stöd.
”Jag känner ibland att min egen frihet är mycket begränsad på grund av min dotters drogberoende. I stället för att leva ett avspänt pensionärsliv måste jag ägna mycket energi åt att hjälpa min dotter som inte klarar de krav som samhället ställer på henne”, skriver han.
”Undvek ögonkontakt om han förlorat”
Och det handlar inte bara om alkohol och droger. Hediyes pappa var spelmissbrukare. På Twitter skriver hon:
”Kvällarna var värst, han väntade på att mamma skulle ge honom spelpengar. Vi barn väntade på att han skulle gå så vi kunde pusta ut. Det första vi gjorde på morgonen var att titta honom i ögonen, om han hade förlorat under natten undvek han ögonkontakt...”
”Varför stannar vi kvar?”
När Anns pappa dog blev han liggande på golvet i en vecka. Då hade han för länge sedan förlorat jobb, familj och hem.
”Det är svårt att förstå varför jag liksom många andra närstående till missbrukare blir kvar, stannar kvar, tröstar, torkar, bär, handlar, städar, lånar ut pengar, lyssnar, ger. Håller uppe fasaden, låtsas det är okej, försvarar, kommer tillbaka, ger nya chanser. Fastän det tär. Är det för att vi hoppas få återse människan bakom missbruket en dag?”