Under hösten har vi följt med i en berg- och dalbana av känslor som slängts mellan rädsla, skam och skuld och som reportrar har det varit svårt att stå bredvid och följa en människa som normaliserat våldet som de växt upp i. Efter månader i deras värld har till och med vi tappat perspektivet och slutat häpnas över ännu en bild på en sönderslagen kroppsdel.
Det finns tusentals meddelanden i våra chattrådar. Om sömnlösa nätter. Skärmdumpar på dödshot på sms. Videodagböcker med gråt. Röstmeddelanden med ilska mot socialen över inspärrningar på Sis-anstalter. Flickorna hatar hela jävla samhället som inte förstår vad de sabbat genom att omhänderta dem.
Det enda de ville var ju att slippa våldet och bara gå i skolan. Utbildning är i sig en frihetsmarkör för dem. Ett ”fuck you” mot hedersförtrycket. I stället har de hamnat i ett vakuum där de bollas mellan olika myndigheter som skjuter ansvaret mellan sig.
Ibland lyser hoppet
Varför fattar inte polisen att om de vittnar så kommer tiotals bröder eller morbröder att kräva hämnd resten av livet? Och om de inte vittnar får de inte tillräckligt med skydd. För soc fattar inte att det värsta de kan göra är att kontrollera någon som varit kontrollerad hela livet.
Flickorna vi följt är ensamma – de har fastnat i en ständig loop av förtvivlan.
Men så ibland lyser hoppet.
“Jag mår bra, jag vill leva lycklig, det är inte omöjligt”
Fokus är inställt på att överleva. Börja om. Ta samtalet med säkerhetsfirman. Överväga ensamheten i skyddat boende utan gamla vänner och aktiviteter. De skriver ett brev för att få sin röst hörd utan att bli röjd.
Vi lånar andra unga tjejers röst och ansikten för att sprida deras ord till världen.
Men alla vågar inte.
Måste berätta för att folk ska förstå
”På riktigt, NU skiter jag i det här”. Flickan på andra sidan luren vill inte bli socialt utstött av sin familj, sin släkt och förlora hela sitt sammanhang. En oskuldsresa till gynekologen kommer hon palla. För hon vet ju att i den riktiga världen vet man att mödomshinnetestet är en myt. Om hon bara går med på besöket eller en resa till hemlandet så kanske hon kan återvända hem till sina syskon.
Det är lättare att återvända för att få kontroll på vad som händer än att leva i ovissheten som samhället erbjuder. Stryket har hon redan bevisat att hon klarar av. Det är normalt.
Några har börjat om med en ny identitet och på en ny ort. De vill berätta att det går att leva sitt eget liv. Från landets skyddsboenden kommer röster med glimtar av hopp.
15-åringen som levt inlåst uppmanar: ”Vi måste bli modigare och ta hjälp”.
”Jag hade bara behövt hjälp att ta första steget, att någon skulle se, tidigare”, säger 19-åringen.
25-årigen är glad att hen lever: ”Jag är en hbtqi-person och kommer från en klanstruktur, ni förstår”.
De alla är överens: De måste berätta för att folk ska förstå och det är viktigt att våga ta hjälpen för att orka bygga upp ett nytt liv.