Det är bara bofinken som hörs när vi kliver ur bilen i den dallrande hettan. En liten skogsväg, en av få i området, är vår möjlighet till reträtt om elden inte vill tämjas denna knastertorra dag i norra Örebro län.
– Du måste ha nyckeln kvar i bilen, säger Åsa Forsberg.
Projektledaren vid Länsstyrelsen i Örebro har följt med den sista biten i bilen för att lotsa en vilsen reporter till rätta.
Här doftar av tallbarr, kåda och myrmark. En magisk plats. I skogen vandrar hennes rödklädda kollegor med vattenslangar. Ett tiotal vattenkannor ligger samlade vid en stor tank som snart ska fyllas med tjärnfriskt vatten.
Vattenbombar runt området
Så dränks plötsligt fågelsången av ett öronbedövande flapprande. En helikopter med en orange påse hängande under magen flyger över oss.
– När han har vattnat in runt området några vändor, så kommer vi att tända mot vindriktningen och elda i långsamt tempo genom tallskogen, säger Kjell Store, biträdande projektlerade.
Cirka 11,5 hektar, motsvarande drygt 22 fotbollsplaner ska brännas vid tillfället, för att på så sätt gynna arter beroende av nedbränd skog.
Vi står precis norr om området som ska eldhärjas. På platsen syns spåren av en tidigare kontrollerad brand som genomfördes 2015. De svärtade tallstammarna vittnar om att det tidigare gått hett till. Marken är övervägande ljust brun, täckt av döda barr. Däribland nyvaket lingon- och blåbärsris, som tittar nyfiket upp mot solen.
– Det man ser här är ju att riset och mossan har brunnit upp. Det är precis det vi vill. Vi vill få fram mineraljorden för att få svampar och växter att trivas. Det har vi lyckats med hyfsat bra här, säger Åsa.
Gynnar många arter
Syftet med naturvårdsbränningarna är att öka och bevara den biologiska mångfalden.
– Man brukar säga att 2 000 arter gynnas av att det brinner i skogen. Då är inte alla brandanpassade. Men till exempel alla hackspettsarter är gynnade av att det brinner. Främst är det ju för att vi får mycket mer död ved i skogen. Det öppnar också upp skogen så att skogen blir öppnare och varmare, säger Åsa Forsberg.
Stänker eld och vatten
Länsstyrelsens anlitade entrepenör, Johan Falk, fattar beslutsamt en kanna med brännbar vätska i den högra handen och en vattenkanna i den vänstra och vandrar långsamt genom skogen, stänkande eld och vatten.
Kollegor förser honom kontinuerligt med mer vatten och lyder varje order han utdelar.
Det tar sig snabbt, men brinner långsamt mot vinden åt planerad riktning och flera par ögon vakar uppmärksamt. Medarbetare är snabbt på plats med kannor och visar lågorna vem det är som bestämmer. Ständig kommunikation hörs medan det knastrar rofyllt i riset.
– Håller någon koll på SVT? Han håller till i område två. Hörs det eka i kommunikationsradion i skogen.
Snart står Åsa några meter bakom och håller ögon på både eldfront och den ihopkrupna journalisten bakom kameran i mossan, lite väl nära lågorna. Han reser sig upp först när de naturliga rökdofterna blandas med lukten av bränt gummi.
Upprört samtal
En snabb blick på stövlarna som i alla fall inte brinner och tryggare kameraposition blir följden. Samtidigt får Åsa ett telefonsamtal av en uppenbart arg person som läst om att det ska eldas i skogen.
– Ja, men är du så här upprörd kan jag ju inte prata med dig och förklara, hörs hon lugnt i bakgrunden säga till kvinnan som ringer.
Det brukar höra av sig människor som har svårt att förstå vitsen med projektet, enligt Åsa. Men när det kommer till skogsbränder är hon förvissad om att operationen är nödvändig. Ur ett biologiskt perspektiv var det nämligen bättre förr.
– Naturligt sett så har det brunnit en, två procent och idag är vi nere på några promille. Då har de här arterna som är beroende av branden det väldigt tufft för de hittar inte rätt livsmiljöer, säger Åsa.
Är det rentav så att de är hotade?
– Många är jättehotade. Det är flera hundra som är akut hotade och ungefär hundra är helt beroende av att det brinner, säger Åsa.
Olika intressen
Just här är också kontrasterna mellan nu och då extra tydliga. Där helikoptern just vattenbombat, på andra sidan skogsvägen, står raka, fina tallar som planterades där på 60-talet. Skogsbolaget som äger marken står i begrepp att snart avverka, enligt Kjell.
En skogsväg mellan två världar som värderar naturresurser olika. Idag är det Länsstyrelsens personal som eldar där de får och Åsa tycker att bekämpning av skogsbränder skulle kunna ske på fler sätt än idag.
Vildbränder ska förstås bekämpas, men med naturvården i åtanke kan man låta vissa områden vid sådana brinna ut, menar hon.
– Om du frågar oss naturvårdsbiologer så tycker ju vi det. Men samtidigt så förstår vi ju det att det är mycket pengar i skogen idag. Men i våra skyddade områden som naturreservat och Natura 2 000-områden kan vi ju jobba med den här typen av naturvårdande skötsel, säger Åsa Forsberg.
När vi lämnar platsen har arbetet bara börjat vid Römyren. Brandflyget syns högt upp på himlen och Kjell kommunicerar via radio att allt är under kontroll. Några timmar senare är huvudarbetet genomfört, men eftersläckning och övervakning sker under flera dygn.
Kvar är grå, mineralrik mark. Och början på något nytt.