Det hade kunnat vara min mamma eller pappa jag läser om i avvikelserapporterna. Eller din.

En syster, morfar, farmor eller make.

Som haft intorkad avföring som behöver skrubbas bort. Som varit oförmögen att sköta sig själv och därmed beroende av andra. Som försökt larma hela natten, utan att någon kommer. Som känt sig kränkt och ledsen.

Självständiga, starka människor. Som bara helt naturligt blivit äldre och tappat förmågan att sköta allt själv.

När tanken slår mig blir jag alldeles kall och svettig på samma gång. 

Det hade kunnat vara vem som helst. Det kommer nära.

Skuldkänslor

Skulle jag känna skuld för att jag inte kunnat skydda dem? Förmodligen. Men det är inte rimligt. Det enda rimliga är att den som är ansvarig enligt lagen tar det fulla ansvaret.

I det här fallet kommunen, det står i Socialtjänstlagen.

Bristande bemanning och kompetens

I Sundsvalls kommun har man, som på många andra håll, problem med bemanningen inom äldreomsorgen. Det får konsekvenser på flertalet äldreboenden, både allvarliga tillbud och mindre incidenter.

Det finns utmaningar i alla organisationer. Men är det inte rimligt att sträva efter en nolltolerans?

Att äldre inte ska känna sig kränkta, bortglömda och få trycksår för att omvårdnaden brister.

Då måste det finnas resurser och kompetens. Skyddsnät. Teamwork. System som fungerar. Det är ytterst politikernas ansvar. Häromdagen framkom också att kommunen missat att utreda allvarliga missförhållanden i åtta år. Det finns en risk att det som kunnat undvikas därmed fått fortsätta.

Tacksamhet över en hjälpande hand

I en av avvikelserna framgår också den äldres tacksamhet när denne till slut får hjälp med dusch och få bort intorkat bajs från ”fulla ändan/underlivet”:

”XX är väldigt glad, tacksam både före, under tiden och efteråt”

Tänk så värdefullt det är för en människa att bli sedd, omhändertagen och rättvist behandlad.