Smittspridningen av covid-19 inom för- och grundskolan är stor. Mycket stor.

Restriktionerna i samhället utökas för att skydda personal och kunder i butiker, på restauranger, i kollektivtrafiken etc. Föreningsidrottens träningar och tävlingar ställs in och nu pratas det om ett förslag att stänga stränder och parker för att undvika trängsel. Riskgrupper ska skyddas, människor arbetar hemifrån och fysiska möten ställs in. Många arbetsgivare anpassar arbetsuppgifter och krav för att möjliggöra för sina anställda att fortsätta jobba på ett säkert sätt.

Vi befinner oss i en situation där alla och envar behöver göra sitt yttersta för att upprätthålla ett fungerande samhället. Att skolan är en viktig kugge i detta maskineri av samhällsnytta är något vi fått höra många gånger de senaste 13 månaderna. Både Folkhälsomyndigheten och statsministern har berättat det för oss.

Självklart. Vi förstår. Vi behövs för att skolan är viktig. Vi behövs för att andra yrkesgrupper skall kunna genomföra sina samhällsnyttiga värv, vi behövs för att inte familjers ekonomi ska slås i spillror, vi behövs för alla barn och ungdomar vars trygga plats är just skolan, vi behövs för att se och bekräfta de som aldrig blir sedda annars,

vi behövs för alla de barn och ungdomar vars enda tillagade måltid om dagen äts i skolan, vi behövs för att fostran och kunskapsinhämtning inte skall gå en generation om intet. Vi behövs.

Det är inte alla förunnat att vara så viktiga, så behövda och oumbärliga. Att bära ett samhälle på sina axlar kräver sina kvinnor och män. Vi är viktiga, vi behövs.

Det vore förmätet av oss att kräva ära och berömmelse, rent av opassande. Vi gör

vårt jobb. Men vi är trötta. Vi är frustrerade. Vi saknar något, och det stavas RESPEKT.

Hur har uppmaningarna till skolan egentligen sett ut? Vilka förutsättningar har vi fått för att fortsätta arbeta på ett säkert sätt, för oss själva och eleverna?

Nedan följer några exempel på förändringar vi förväntas göra i vår verksamhet:

• Möblera glest, i ett klassrum byggt för

18, men med gruppstorlek på 29 elever?

• Dela upp klasserna i mindre grupper.

I vilka lokaler? Med vilken personal?

• Vädra. Detta fick vi till oss i januari, när

det var minus 20 grader och snö.

• Håll avstånd i matsalen – klart omöjligt när 350 elever ska hinna äta inom den schemalagda tiden för lunch. Kan ni inte förlänga tiden? Eftersom vi har vår timplan med garanterad undervisningstid krävs det att skoldagen måste förlängas, vilket strider mot skollagen gällande hur långa skoldagar eleverna får ha.

• Ställa in de nationella proven, javisst, men då måste vi själva framställa andra uppgifter som ger oss samma grund för bedömning.

Lärarkåren – som i vanliga fall arbetar många timmar fler än enligt avtal, som täcker upp för varandra vid sjukdom när inga vikarier finns, eller på grund av budgeten inte tillåter. Lärarkåren som har oräkneliga uppdrag utöver det vi allra helst vill göra – undervisa – men har väldigt begränsade förutsättningar att lyckas.

Den förbisedda lärarkåren, som mitt i en världspandemi förväntas fortsätta som vanligt, PLUS se till att alla elever frånvarande på grund av förkylningssymptom, symptomfria dagar hemma och karantän, också får en likvärdig utbildning som de på plats.

Att ordna med material och genomgångar till någon enstaka elev som varit sjuk några dagar hör till det vardagliga. Men att göra detsamma med 4, 7 eller 9 olika elever i samma klass, som är hemma olika många dagar, i flera omgångar, vecka ut och vecka in under ett halvårstid – det blir många extra timmars arbete i veckan.

Dessutom måste vi hela tiden vara beredda att täcka upp i kollegors klasser och lektioner, då även vi måste vara hemma vid minsta symptom, i väntan på att få göra test, i väntan på testsvar eller sitter i karantän. Lärarna tvingas arbeta i trånga lokaler, ofta med hundra nära kontakter med andra människor varje dag. Lärare, oavsett ålder eller annan riskgruppsfaktor, förväntas arbeta utan tryggad arbetsmiljö, och utan minskad arbetsbelastning.

Arbetsgivaren vill inte bidra med visir eller munskydd, det måste vi betala själva ”eftersom det inte är lag på att vi ska ha det”, och kommunen inte vill ansvara för utrustningen och utbildningen kring den.

Trötta och besvikna möter vi en ny dag. Vi tar på de munskydd våra chefer inte tror att vi kan hantera. Vi har köpt dem för egna pengar av respekt för de kollegor och elever vi möter dag efter dag. Vi värnar om och respekterar varandra.

Det senaste förslaget från vår förvaltning är att undervisningen ska ske utomhus. Ett förslag som, oförankrat med våra fackförbund, lämnas till rektorer 15:30 en måndagseftermiddag och vilket vi ska planera för dagen därpå. Förslaget och tillvägagångssättet vi får det till oss, är ett hån mot hela lärarkåren och ett förminskande av den kvalitet i undervisningen vi faktiskt bedriver. Det är att tillintetgöra vår verksamhet, våra metoder och inte minst elevernas förutsättningar till lärande. Vad händer t.ex. med de elever som behöver anpassningar? En avskalad miljö, olika läroverktyg, bildstöd, specialstolar, hörselhjälp etc. när vi placerar oss utomhus på marken (eller ska vi bära bord och stolar ut och in varje dag?) och runt omkring oss finns andra klasser i andra aktiviteter, kanske till och med har rast? Vilka förutsättningar ger vi dem att lyckas med sin inlärning?

Förvaltningen har tidigare i denna pandemi uppmanat oss att träna eleverna på distansundervisning. Att logga in i olika digitala tjänster, att koppla upp sig på digitala möten, att ta emot och lämna in arbetsuppgifter digitalt. Det krävdes även att personalen snabbt var tvungna att förändra arbetssätt och tänka om kring didaktiska undervisningsmetoder. Den tid och energi som då lades ned samt kunskaper som förvärvades får trots läget inte användas.

De senaste månaderna, då smittspridningen inom för- och grundskola har varit mycket stor, inte minst i Örnsköldsviks kommun, har lärares och rektorers förslag varit att införa distansundervisning för åk 4-6. Men där får vi absolut NEJ från förvaltningen. Vi får inte bedriva distansundervisning. På grund av att inte alla elever har möjlighet att arbeta hemma. På grund av att föräldrar ska kunna sköta sina jobb.

Om så är fallet då är de välkomna till skolan, säger vi. De som kan arbeta hemma gör det och de som behöver extra stöd och hjälp kan vi hjälpa på plats.

Syftet är väl att minska smittspridningen? Det enda sättet vi kan göra det i skolan är genom att de flesta eleverna inte är på plats och de som är hos oss kan spridas ut.

En distansundervisning för åk 4-6 skulle dessutom ge förutsättningar att sprida ut förskoleklass och åk 1-3 i fler lokaler, och på så sätt lättare kunna följa råden om att hålla avstånd.

En öppen skola är en förutsättning för att andra ”samhällsviktiga yrkesgrupper” ska fortsätta arbeta som vanligt, eftersom deras barn behöver tillsyn.

Att det behövs personal för att skolan ska fungera, verkar förbises totalt. Vad händer om vi inte har några lärare kvar? Att vi alla blir sjuka? Av covid, utmattning eller helt enkelt inte vill fortsätta arbeta med ett yrke, där myndigheterna inte bryr sig om varken vår arbetsmiljö, vår hälsa eller våra liv?

Lärarkåren är känd för att vara plikttrogen, och ständigt anpassa sig själva och verksamheten till ändringar i såväl styrdokument som arbetsmiljöförändringar. Vi gör dagligen vårt yttersta för att bibehålla kvalitet i barnens utbildning, att tillgodose de behov som finns och anpassa oss efter de krav som ställs.

Vi har knutit handen i fickan länge, men nu går det inte längre. Var finns respekten för vår insats? Hur länge förväntas vi orka? Det krävs egentligen inte mycket för att vilja fortsätta vårt viktiga arbete. Bara en gnutta lyhördhet och …. respekt.

Prioritera vår hälsa och värna vår arbetsmiljö. Ge framförhållning vid större oundvikliga förändringar. Skapa förutsättningar att genomföra vårt uppdrag utifrån rådande styrdokument.

Kommunicera.

Kompensera.

Stå upp för oss.

Tack.

Från ett stort antal lärare, vid flera skolenheter i Örnsköldsviks kommun