Som reporter har det varit lätt för mig att identifierat mig som förälder och jag har velat visa att Patrik var någons barn – Unnis och Per-Håkans son. Deras liv har innehållit sånt som familjeliv innehåller: de ar spelat fotboll, läst godnattsagor, druckit varm choklad. När han blev sjuk hamnade hela familjen i kaos. Och när han dog lämnade han ett gigantiskt tomrum. Jag har velat skapa identifikation med den förlusten, det vakuum en människa lämnar efter sig.
Det är inte enkelt att berätta om självmord, och det är inte självklart att vi ska göra det på det sättet vi nu väljer att göra.
Resonemang runt publiceringen
Vi gör dagligen bedömningar om publicering, och vi gör den utifrån lagar, vårt eget sändningstillstånd och de pressetiska reglerna. En del bedömningar är lätta att göra, situationen och reglerna är tydliga, men ibland är det svårare att avgöra vad vi ska publicera. Nu har vi valt att göra en artikelserie med utgångspunkt i en familj vi har träffat, och berätta om Patrik.
Vi gör det för att vi tror att det är viktigt att tala om självmord, att ingenting blir bättre av tystand. Vi har valt att publicera bild på Patrik, för att göra honom till en riktig människa, och visa att han levde i relationer. Däremot så valde vi bort information om var och hur Patrik tog sitt liv.
Det fanns med i inslaget från början, men nu har vi efter tvekan fram och tillbaka tagit bort det. Det är en avvägningen, och den står mellan att vara så tydlig och begriplig som möjligt, och det faktum att vår rapportering kan väcka självmordstankar eller underblåsa sådana grubblerier. I enighet med FNs rekommendationer om suicidrapportering tog vi bort den informationen.
Men vi valde att publicera bild på Patrik, trots att rekommendationen säger tvärtom. Vi vill att han ska vara en människa.