”Nu är Franco tillbaka!”, ropar Barcelona. ”Dom kallar oss fascister!” beklagar sig Madrid. Det är riktigt dålig stämning i Spanien i dag. Känslorna svallar, förolämpningarna haglar.
Klyftan mellan de som är för och emot självständighet för Katalonien har vuxit till en avgrund. I samtal vänner emellan och i offentligheten hänvisas det dagligen till Francos fascistdiktatur och inbördeskriget 1936-39. Spanien har ju en historia späckad av våld. Det handlar inte bara om ett krig utan många, där dragkampen mellan regionerna och centralregeringen alltid varit en av källorna till konflikt.
Söker omvärldens sympati
Men mitt i det katalanska glädjeruset i går twittrade den nu avsatte regionpresidenten Carles Puigdemont att katalanerna alltid strävar efter att hitta ”dialog och fredliga lösningar”.
För detta är de ledande politikerna för självständighetsrörelsen mycket noga med att påpeka – katalanerna är ett fredligt folk. Och undertexten är förstås att det är minsann inte spanjorerna.
Att regeringen skickade nationell polis på väljarna i den olagliga folkomröstningen den 1 oktober var ett praktfullt självmål från regeringen i Madrid. Att Francos fula tryne skulle poppa upp igen var det bästa som kunde hända självständighetsivrarna, att påminna om Franco är ett medvetet sätt att söka omvärldens sympati.
Påpekar självklarheter
Spanjorerna har tvingats påpeka självklarheter. Att Spanien faktiskt inte längre styrs av fascister. Att det är ett modernt land som gjort en remarkabel resa från diktatur till demokrati. Och att regionen Katalonien har ett självstyre som få, ett av de mest långtgående i Europa.
Men nu har alltså regeringen i Madrid tillfälligt tagit över självstyret fram till regionalt nyval i december. Det betyder förstås inte att de katalanska nationalisterna ger upp. De visste att striden inte skulle vinnas så lätt. De är beredda att fortsätta sin kamp under mottot att ”en vacker dag så…”. Barcelona och Madrid kommer därför att ligga kvar i de verbala skyttegravarna länge än.
Stora orosmoln
I tider av högt tonläge brukar ytterligheterna stärkas. Det sker också nu. Opinionsmätningarna visar att det är de mest radikala krafterna i självständighetsrörelsen som stärkts.
Här ryms också ett extremt vänsterparti, CUP, med en ungdomsrörelse som har militanta drag. Också högerextrema rörelser har börjat vifta med Francos gamla flagga igen. Dessa extremer kan drabba samman på gator och torg, nu närmast på söndag.
Men det allra största orosmolnet är hur regeringen egentligen tänker sig tillämpa storsläggan, artikel 155 i grundlagen. Hur ska regeringen konkret hantera den nu avsatte regionpresidenten Carles Puigdemont och hans ministrar?
Sannolikt kommer de att kallas till förhör vid domstol i Madrid. Kommer de att inställa sig frivilligt? Eller ska de hämtas av polis? Kommer folkmassor att försöka hindra det? Och hur ska då den katalanska polisen, Mossos d’Esquadra, agera? Madrids yttersta mardröm är en konfrontation mellan nationell och katalansk polis.
Delikat balansgång återstår
Därför avsätts den katalanska polisens chef, Josep Lluís Trapero, som kallas Trap-Hero och är omåttligt populär bland många katalaner. Regeringen har tillsatt en ny chef och hävdar att det bara är ett chefsbyte, att ”los Mossos” fortfarande är en regional polisstyrka.
Den manövern köper ju förstås inte nationalisterna och ser även detta som ett övergrepp på det katalanska självstyret. Vilken sida är då den katalanska polisen lojal med? Ingen vet, men att döma av de varma applåder Trapero fick från sina medarbetare när han återvände från förhör vid domstol i Madrid, är sympatierna för självständighet mycket starka bland de katalanska poliserna.
En delikat balansgång återstår för den spanske premiärministern Mariano Rajoy. Mycket kan gå väldigt fel fram till valet den 21 december.