Trots protester från Kongo i sista stund skyndade sig den kinesiske mötesordföranden att slå klubban i bordet utan att titta upp. Precis så klubbades även Parisavtalet för klimatet. Det gäller att ta chansen när den ges, helt enkelt.
Efter två veckor av motiga förhandlingar i Montreal finns nu ett Parisavtal för naturen: 30 procents skydd till 2030, och till 2050 ska utrotningen ha stoppats.
Många av de biologiskt mest värdefulla områdena ligger i tropikerna, där många länder kämpar med fattigdom och ekonomisk utveckling. Men det är också där förlusterna av mångfalden går som fortast.
Saknas miljarder
Men precis som när det gäller klimatet saknas pengarna för att gå från ord till handling. Det fick en grupp länder att lämna förhandlingarna ett tag. Nu lovar de rika länderna 20 miljarder dollar om året, och senare 30. Det är inte nog, anser utvecklingsländerna, som krävde 100 miljarder om året.
Och de globala behoven är enorma. En uppskattning från forskarna på Paulson Institute har beräknat behovet till 700 miljarder dollar om året, ett belopp som nu texten från Montreal satt som mål. Det är visserligen mindre än 1 procent av världens BNP men de pengarna saknas än så länge. I bästa fall kan 500 miljarder täckas av att man skrotar subventioner till jordbruk och en del annat som skadar naturen (fiskesubventioner undantogs). Men det lämnas inga garantier att de pengarna i så fall går tillbaka till att skydda naturen.
Frågetecknen om vad som ska räknas som skyddat är många, liksom vad det innebär att tillåta “ett hållbart utnyttjande” av naturresurser. Och innebär det att alla länder ska skydda 30 procent, eller är det bara ett globalt mål? Kan ett enskilt land i så fall hävda att det ska skydda mindre och andra länder ska skydda mer?
Inte lyckats förr
Ett Parisavtal för naturen? Berömvärt- ja. Nödvändigt- ja. Men möjligt? Tveksamt. Klimatförhandlingarna har pågått i 30 år utan att utsläppen ens börjat vända ner. Därför känns det svårt att tro att internationella förhandlingar ska rädda mångfalden. Redan 2011 enades alla länder om att redan till 2020 stoppa förlusten av biologisk mångfald i Aichimålen, mål som nu uppgraderats i Montreal. Men inget av de tidigare 20 målen har uppnåtts.
Mer kommer att krävas. Inte bara nationella satsningar utan även sätt att prissätta naturen så att annan användning kan konkurrera med exploatering. Det kan vara betalning för genetiska resurser, vildmarksturism eller kollagring, eller kanske rent av kompensation med “mångfaldsrätter” likt utsläppsrätter.
Världsbanken varnar för att världens ekonomi kan tappa över 2 procent redan till 2030 som en följd av kollapsande ekosystem. Och på sikt ännu mer.
Men i grunden krävs det också en insikt om att det är människans egen överlevnad som står på spel, vilket avtalet slår fast. Och precis som när det gäller klimatförändringarna handlar det om att sluta använda naturen som både ett outtömlig skafferi och som toalett.