Israel tog 1967 kontroll över stora delar av Golanhöjderna och annekterade fjorton år senare området, något inget annat land eller FN erkänt.
Ja, fram tills nu alltså – kanske. Efter mer än fem decennier är det dags för USA att erkänna Israels suveräna kontroll över Golan, dundrar Trump i ett inlägg på Twitter.
Hur detta uttalande omvandlas i praktik är ännu oklart. Men för Netanyahu som brottas med såväl korruptionsanklagelser som en tuff valkampanj förefaller uttalandet som en skänk från ovan. Om han för sina väljare kan lägga fram denna utrikespolitiska triumf, så kanske det där andra tråkiga kan sopas under mattan och valet vinnas.
Sura miner från somliga
Donald Trump har sina egna incitament, utöver att göra sin israeliske vän och kollega entjänst. Precis som med den symboltunga flytten av USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem så är det ett glädjande besked för de amerikanska högerkristna som utgör del av hans väljarbas.
Vidare har Trump haft det lite kämpigt på den utrikespolitiska fronten, nu senast när toppmötet med nordkoreanske diktatorn Kim Jong Un kollapsade trots alla fina ord. Redan då talade bedömare öppet om Trumps akuta behov av en utrikespolitisk seger att visa upp. I brist på annat kan detta nya framhållas som åtminstone prov på handlingskraft.
Alla är förstås inte glada. I Israel framhåller kritiker att Trump lägger sig i det israeliska valet genom att försöka stärka Netanyahu. Syrien är man förstås upprört över vad som framstår som en cementering av Israels kontroll över det från Syrien annekterade området. Internationellt beklagar andra länder, även USA:s allierade, beskedet om Golan som ett brott mot internationell konsensus.
Byter mot ingenting
Men det finns också en annan sida av det hela, som kan verka som en petitess men som får mer konventionellt sinnade utrikespolitiska aktörer i och utanför USA att sträcka sig efter huvudvärkstabletterna:
Trots att fastighetsmagnaten Trump gärna framställer sig själv som Den store förhandlaren så förefaller han än en gång ha gett bort utrikespolitiska förhandlingspunkter – i utbyte mot precis ingenting.
För den som lever i tron att utrikespolitik i regel styrs av princip snarare än pragmatism kan det verka märkligt. Men även vänner emellan kohandlas det kallhamrat, och med segdragna konflikter tillkommer ytterligare ett lager av förhandling.
Knepigt ge bort korten
I samtalen om Koreahalvön anklagades Trump för eftergifter till Nordkorea utan någon motprestation. Golanhöjderna, liksom Jerusalems status, har å sin sida setts som frågor som ska lösas som del i större fredssamtal om Mellanöstern – inte något man strösslar omkring sig.
Liknande resonemang har för övrigt förts fram kring det svenska erkännandet av Palestina. De som försvarar beslutet ser det som ett principiellt ställningstagande. Kritiker skulle däremot säga att ett erkännande var en nu förspilld morot med vilken man kunde locka fram kompromiss.
Att på förhand ge bort sina kort är i varje fall kanske ingen briljant förhandlingsstrategi. För de experter och tjänstemän som tänker långsiktigt på USA:s utrikespolitik, och som själva hoppas vara del av den, så vållar det hela bryderier.
Frågan är om Trump, eller för den delen Netanyahu, tänker längre än till sina respektive val.