De första symptomen av coronakrisen syntes i det lilla China Town i Kenyas huvudstad Nairobi. Då hade ännu inga fall registrerats i Kenya, men restaurangerna gapade tomma vid lunchtid, trots att där brukade vara fullt av folk som smaskade i sig kinesiska autenticiteter i de små stånden.
Det var från Kina många i Afrika förväntade sig att viruset skulle komma till kontinenten, på grund av det nära samarbete Kina och Afrika har på många plan.
Men så blev det inte – i stället var det européer som hämtade de första fallen av covid-19 till Afrika.
Bättrade på anseendet
Kina hämtade sig snabbt från den lilla anseendesvackan i Afrika. Det tack vare sin kändismiljardär Jack Ma, grundare av den kinesiska näthandeln Alibaba, och hans stiftelse. I slutet av mars skickade han över en miljon tester, sex miljoner masker och 60 000 skyddsdräkter till Afrika. Konkret, snabbt och dessutom blir det snygga bilder.
Han och hans kompis, Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed som i höstas vann Nobels fredspris, offentliggjorde tillsammans Jack Mas generösa donation.
På måndagen toppade flera medier igen med att Jack Ma nu skickar mer hjälp. Den här gången 500 respiratorer, 200 000 skyddsoveraller och ansiktsmasker, 2000 termometrar, och en halv miljon handskar.
Danska donationer
Samtidigt fick jag ta del av ett dokument som sammanfattade de donationer som gjorts till Afrika under covid-19-pandemin. Bland andra Danmarks regering har donerat över 32 miljoner svenska kronor till Kenya via Världsbanken, USA:s regering flera miljoner amerikanska dollar till flera afrikanska länder, organisationer har donerat miljarder dollar i olika former. Men “pengar till Kenya via Världsbanken” ger inte lika klatschiga rubriker eller lika snygga pressbilder. Jack Ma, räddaren personifierad, är något medierna gärna slår upp stort.
Kina har självklart sett till att rida på vågen. Även om Ma inte är en statlig aktör utan en privatperson, så är det Kina som håvar in godhetspoängen.
Och det här är något Kina länge varit bra på i Afrika.
Strax före coronakrisen lanserade EU sin Afrikastrategi, där unionen poängterade att Afrika nu ska ses som en jämbördig partner, inte som någon lägrestående som behöver hjälp. EU:s problem har länge varit att unionen inte är speciellt bra på att lyfta upp sina egna positiva insatser. Mycket arbete görs till exempel för miljö och jämställdhet, men det är inget som människor ser konkret, till skillnad från Kinas vägar, sjukhus och tågbanor.
Kina som syns
I coronakrisen ser man samma tendenser. Många skickar in stora pengar, men det är Kina, med Jack Ma, som syns med sina tester, masker och respiratorer. Om EU:s Afrikastrategi ska vara mer än något som låter fint på papper, måste unionen jobba för att lyfta sitt anseende. I den nya kapplöpningen i Afrika sackar EU efter.
Nu är det säkert många som undrar: varför ska vi bry oss om corona i Afrika, när Europa har en kris större än något vi sett sedan andra världskriget på gång?
Det internationella systemet är bara så starkt som sin svagaste länk. Stoppas inte spridningen av coronaviruset i de fattigaste länderna i världen, finns risken att det kommer tillbaka också till oss efter att vi lyckats få stopp på spridningen här.
Hur Afrikas ekonomier klarar veckor av stängda gränser, frusen handel, försvunna inkomster för de allra fattigaste och totalstopp i turismindustrin är inte en ödesfråga bara för Afrika, utan också för Europa.