Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video
Varning för obehagliga bilder.”Det luktar fruktansvärt när de plockar upp kropp, efter kropp” – SVT:s reporter på plats vid massgravarna

”Makaber safari vid massgravarna – men kropparna fanns på riktigt”

Uppdaterad
Publicerad
Krönika ·

Hur inleder man en krönika om massgravar? Alla ord krymper inför minnet av de halvt förmultnade kropparna som en efter plockades upp ur de sandiga groparna i skogen i Izium.

Elin Jönsson

Utrikesreporter

Kanske är det med stanken man inleder, den som följde varje kropp ur marken och som fortfarande är med oss flera dagar senare, trots att vi gjort allt för att bli av med den. 

Eller är det med den svarta gymnastikskon jag ska inleda. Benet den satt på hade hunnit ruttna ordentligt men skon såg nästan opåverkad ut. Det var en trendig sneakersmodell som skulle kunna ha stått i min hall och tillhört min son eller någon av hans kompisar. 

Många hör av sig och frågar hur vi mår. Vi mår ganska bra och jag tror det beror på att vi var förberedda, vi visste på ett ungefär vad som väntade – en massgrav med omkring 400 kroppar. Men framför allt fanns en mening med det vi upplevde. Vi skulle dokumentera och berätta om detta för våra tittare.

Tortyrkammare och massgravar

Det är också många som, med rätta, frågar om omständigheterna kring massgravarna. Vi var där på en presstur, arrangerad av de ukrainska myndigheterna. Tillsammans med ett femtiotal journalister slussades vi runt till olika platser, ena dagen i Balaklija där vi fick se tortyrkammare och två kroppar av civila som sades ha beskjutits av ryska – och den andra dagen massgravarna i Izium. Med fanns också representanter från myndigheterna och vittnen – på plats särskilt för vår skull.

Som när vi fick bevittna en forensisk undersökning av de två kropparna i Balaklija. Varför skulle de genomföra den precis när vi var där? Det var uppenbart att detta iscensattes inför alla kameror och det kändes olustigt.

Som en makaber safari

I Balaklija fanns även en anhörig till en av de döda. För mig – och jag förstod genom samtal med andra att det gällde många av kollegorna – var detta det svåraste. Det hela kändes som en makaber safari. Kvinnan kom från en bil och såg först helt chockad ut när hon såg denna jättegrupp med journalister stå och filma liksäckarna. Hon vände sig till mig med förtvivlan, nästan hat i rösten: Varför har ni alla kommit hit för att filma min döde son. Jag blev helt ställd och klämde ur mig ett ”Förlåt, jag visste inte…”.

En ukrainsk kollega försökte lugna henne och sa att hon måste försöka tänka på vikten av att få ut sanningen. Bara en liten stund senare höll mamman ett slags presskonferens inför femtio kameror och mobiltelefoner, fortfarande chockad och förtvivlad. Där i den stunden kände jag skam.

Kropparna finns på riktigt

Utnyttjades vi journalister som budbärare av den ukrainska bilden av kriget? Svaret är ”ja, självklart”. Vi hade bjudits in för att kabla ut bilder av Rysslands bestialiska krig över hela världen, vilket också skedde.

Men då måste vi komma ihåg själva sakfrågan. Har Ryssland invaderat Ukraina? Ja. Har civila dött av beskjutning, tortyr och avrättningar utförda av de ryska trupperna. Ja. Dessa kroppar fanns på riktigt, vi kunde själva bevittna att vissa hade armarna bakbundna. Myndigheternas uppgifter stämde väl överens med vittnesmålen vi själva fick när vi talade med människor på egen hand. Vi kunde röra oss fritt och intervjua vem vi ville.

Vill påminna väst

Ukrainas regering vill att omvärlden inte glömmer kriget eller vänjer sig vid det. De ukrainska politikerna vill genom våra bilder också påminna sina västerländska kollegor om behovet av mer humanitär hjälp samt vapen. De forensiska undersökningarna ska visa för landets invånare att man kommer gå till botten med krigsbrotten.

Var och en av oss måste hitta sin egen motivation – för att kunna leva med stanken och stå ut med att ha utnyttjats i propagandasyfte. För mig är det tanken på vad mina ukrainska medmänniskor tvingas genomleva. Men också tanken på alla de offer vi ännu inte känner till, alla de som fortsätter torteras och avrättas eller skjuts till döds när de försöker fly undan bomberna – i städer som Cherson och Mariupol. Det är en tanke som jag knappt vågar släppa fram men som driver mig att arbeta vidare.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Det här är en krönika

Reflektionerna är skribentens egna. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.