Smärtgränsen på 1,5 graders uppvärmning av planeten är redan passerad. Det skedde under juli månads första vecka.
Sicilien brinner, Rhodos brinner och extrem hetta sveper över Europa. De första försiktiga beräkningarna visar att det rör sig om skador för 260 miljoner euro, med förstörda skördar, djur som omkommit. Men hur många som omkom i värmerelaterade sjukdomar i hettan får vi inte veta förrän 2024, det tar tid att ta fram den statistiken om överdödlighet. Förra sommaren dog 61 672 personer enligt en studie i tidningen Nature.
FN: Närmar sig kokpunkten
Hettan dödar i det tysta, de första att drabbas av värmestress är alla som arbetar utomhus: lantbrukare, byggjobbare, vägarbetare. Uteliggare i Phoenix, Arizona dör på den kokheta asfalten.
Enligt forskargruppen World Weather Attribution hade allt detta som sker i södra Europa varit osannolikt om vi inte hade värmt upp planeten med växthusgaser. FN:s generalsekreterare António Guterres varnar för att den börjar närma sig kokpunkten.
Även haven är ovanligt varma ända sedan i mars.
Under den globala uppvärmningen håller Medelhavet på att förändras till ett tropiskt hav. Den tropiska rovfisken barracuda börjar röra sig norrut mot Liguriska kusten i Italien. Nya sorter av giftiga maneter måste hållas borta med nät längs Medelhavets badplatser.
Det finns hundratals klimatstudier med liknande detaljer, på torr prosa radas konsekvenserna upp – olivträden dör i hettan, vinrankorna likaså. De samhällsekonomiska kostnaderna är i det närmaste oöverblickbara.
Tystnad från politikerna
Medan bildmässiga stormar, bränder och torkkatastrofer fyller våra sociala medier och tv-rutor, så är det påfallande tyst från folkvalda politiker.
Sommarens enda försök att göra något togs av USA:s klimatsändebud John Kerry som for till Peking. Syftet var att få i gång det frysta samarbetet kring klimatfrågor mellan Kina och USA. Han for därifrån, tomhänt och synbart frustrerad. Hans bön att Kina ska ställa in sina planer på fortsatt kolexpansion klingade ohörd, trots att Kina slog sitt värmerekord med 52 grader. ”Ingen talar om för Kina vad vi ska göra” var svaret. Men dörren stängdes inte helt, samtalen ska fortsätta.
”Vi är förbannade idioter, det vi nu bevittnar är vad våra barnbarn kommer ha som sin verklighet, det här är bara början”.
I detta extraordinära läge intervjuar tidningen The Guardian den första världsberömda klimatforskaren, amerikanen James Hansen, som redan på 80-talet varnade för klimatförändringarna. Han skräder inte orden. Hans besked är att klimatkrisens nya front är här.
Han anklagar sig själv och sina kollegor för inte ha varnat tillräckligt tydligt. Han anklagar politikerna för att sakna nödvändig intelligens att fatta de nödvändiga besluten så att de fossila utsläppen upphör.
En livlina
Men det finns en ljusglimt – trots allt. Kina, EU och USA står tillsammans för 60 procent av de globala utsläppen. Om de kunde enas om en klimatallians, med tullar och klimatskatter där grön teknik gynnas i en reglerad konkurrens, ja då skulle resten av världen tvingas följa efter. Det konstaterar klimatekonomer vid Beijerinstitutet.
I höst är det dessa tre ekonomiska jättar jag kommer ha ögonen på, varje tecken på begynnande samarbete är den livlina som vi har.