I början av 1990-talet var Rysslands förste president Boris Jeltsin på statsbesök i London för att träffa den brittiske premiärministern John Major.
Major frågade då Jeltsin: ”Med ett ord: Hur står det till med den ryska ekonomin?”
”Bra”, fick han till svar. Häpnande nog får man säga, med tanke på den ekonomiska katastrof Ryssland genomled.
Den förvånade Major frågade då: ”Och med två ord?”
”Inte bra”, svarade Jeltsin.
Skämtet har återberättats många gånger, inte minst av Major själv som förmodligen hittade på alltihopa. Det har beskrivits både som ett exempel på ryska maktens beredvillighet att säga något helt annat än det uppenbart sanna, men också på en lågmäld rysk humor inför svår nöd.
I dag, tre decennier senare, frågar sig många också om den ryska ekonomins tillstånd. Diverse experter och tyckare framhåller alltifrån att den ryska ekonomin står inför en apokalyptisk implosion till att den tuffar på med gott humör.
Vad stämmer egentligen?
Att diagnostisera den ryska ekonomins hälsotillstånd är ingen lätt uppgift ens i normalfall. Transparensen är begränsad och sedan krigsutbrottet har många siffror helt slutat publiceras. Den data som trots allt finns omgärdas av tvivel från många betraktare.
Det korta svaret är att ekonomin går dåligt men inte så dåligt som många trodde. Putin sade nyligen att Ryssland i år kommer att se ett budgetöverskott och att ekonomin nästa år väntas backa under omständigheterna blygsamma två procent. Det är en optimistisk prognos, men centralbanken meddelade på fredagen att man sänker styrräntan eftersom inflationen bedöms ha dämpats.
Problemet för Ryssland är att det är höga fossilpriser som låtit Ryssland komma relativt lindrigt undan. Nu sjunker oljepriserna. Andra delar av den ryska ekonomin går dåligt och när energiexporterna inte kan väga upp för det kommer det att göra ont.
Ett iögonfallande tecken på att läget ånyo går mot ”inte bra” är uppgifterna i torsdags om att den ryska staten står inför en tuff bantningskur. Med tio procent ska de statliga utgifterna kapas med, enligt anonyma källor. På totalen alltså, för enligt ryska medierapporteringen kommer det inte att slå lika mot alla områden.
Det är svårt att kriga utan militär och säkerhetsapparat. Deras finansiering väntas öka. Värre blir det förmodligen för exempelvis Kulturdepartementet och chefer för, säg, regionala väghållningskontoret kanske bör börja fundera på om till exempel taxikörningar kan fylla ut stundande hål i kassan.
Tio procent är en tuff åtstramning för vilket land som helst, inte minst för ett land som vill ge intryck av att klara sanktioner och annan ”ekonomisk aggression” galant.
Vad händer då om ryssar i gemen börjar få det kännbart sämre ekonomiskt?
Under kriget är det egentligen två kategorier ryssar som har fått störst uppmärksamhet i internationella medier. Den ena är den högröstade ”arga patriot”-falangen som är förbannade inte för att man angripit Ukraina, tvärt om, utan för att det inte har gått bättre. Den andra kategorin är de fredsvädjande oppositionella, som visserligen är modiga men också marginella.
Mindre synlig är den stora passiva massan hos vilken Kreml nogsamt odlat en djup politisk apati. De vet förstås att svara rätt på frågan om de stödjer kriget, men vill inte själva delta och vill inte själva drabbas.
Frågan är vad som händer med opinionen när det ändå sker. För trots Kremls hårdnande järngrepp kan makten inte helt ignorera den allmänna opinionen.