Att besöka diktaturer eller andra länder som kränker mänskliga rättigheter är alltid ett vågspel för svenska ministrar. Här hemma finns ständigt en opposition som är redo att slå till mot minsta felsteg.
När Göran Persson besökte Peking 1996 jämförde han utvecklingen i Ryssland, som av många då uppfattades vara på väg mot demokrati, med Kina, där säkerhetstjänsten med full kraft slog ner all politisk oppositon. Han uppfattade situationen i Ryssland som turbulent jämfört med Kina.
”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”, sa Göran Persson och satte igång en lavin av kritik på hemmaplan. De borgerliga partierna väckte frågan om en misstroendeförklaring i riksdagen mot statsministern, men förlorade omröstningen i kammaren.
Konfliktfylld relation
Den svenska relationen med särskilt Ryssland, eller Sovjetunionen, som det kallades under en period, har ofta varit konfliktfylld och besvärlig att hantera för svenska politiker.
Spänningen mellan länderna har inneburit att minsta felsteg av svenska ministrar har lett till svarta rubriker här hemma. Och en politisk opposition som försökt utnyttja misstagen för att komma åt regeringen.
Ofta har det handlat om att regeringsföreträdare anklagats för att vara alltför undfallna i sina kontakter med sina ryska motparter. Det fick redan statsminister Olof Palme känna av. Han utsattes för stundtals hård kritik för påstådd medgörlighet mot dåvarande supermakten Sovjetunionen.
Läs också: Wallström: Inte vårt fel att relationen är frostig
Arbatov-affären
Den så kallade Arbatov-affären utlöste till exempel hårda fördömanden i svensk debatt. Bakgrunden var en internationell kommission för nedrustning som leddes av Palme i början av 1980-talet. Här satt också en sovjetisk företrädare Georgij Arbatov, tillika ledamot av kommunistpartiets centralkommitté.
Palmes medarbetare FN-ambassadören Anders Ferm föreslog för Arbatov att informell dialog mellan Sverige och Sovjetunionen skulle inledas om ubåtskränkningarna. När detta läckte ut i media blossade en infekterad inrikespolitisk debatt upp där framför allt Moderaterna anklagade statsministern för att försöka tona ner ubåtskonflikten med Sovjetunionen.
Baltikum är inte ockuperat
Den förre socialdemokratiske utrikesministern och partisekreteraren Sten Andersson fick också erfara bittert erfara hur viktigt det är att hålla tungan rätt i mun när man träffar ryska/sovjetiska företrädare.
Under en resa i dåvarande Sovjetunionen 1989 fick han frågan om Estland var ockuperat.
”Nej”, svarade Andersson korthugget och utlöste en inrikespolitisk kris där den socialdemokratiska regeringen anklagades för undfallenhet gentemot Sovjetunionen.
Läs också: ”Riskabel balansakt i Moskva”
Bildt prickades av KU
En annan som fått erfara sprängkraften i ryska relationer är Carl Bildt som under sin tid som statsminister besökte Moskva 1993. Efteråt skrev Carl Bildt ett brev till den ryske presidenten där han krävde alla papper på bordet om ubåtskränkningarna i den svenska skärgården. Brevet blev hårt kritiserat i Sverige, bland annat för att Bildt inte i förväg hade informerat de andra partierna i Utrikesnämnden. Riksdagens konstitutionsutskott gick så långt att Bildt kritiserades för saken i det årliga granskningsbetänkandet.
Så för Margot Wallström gäller det att hålla tungan rätt i mun när hon nu reser till Moskva för att träffa den ryske utrikesministern Sergej Lavrov. Här hemma är oppositionen beredd att slå till mot varje misstag.