Tänk att du sitter runt ett bord med 197 människor och ni ska enas om var ni ska äta lunch. Bakom era stolar står 39 000 människor och ropar olika förslag. Men det handlar inte om lunch utan om att rädda planeten. Och om den lilla frågan – vem ska betala?
Det återstår en nästan övermänsklig ansträngning att få ihop alla motstridiga intressen för ett gemensamt slutdokument för COP26.
Önationer hotar med stämning
Tuvalus utrikesminister tog priset idag för det mest effektiva nödropet. Han håller sitt tal till toppmötet i kostym, filmad ute till havs med vatten upp över knäna. Han leder en grupp av önationer som nu hotar med att stämma länderna som orsakat klimatkrisen.
Önationerna Tuvalu, Antigua och Barbuda påpekar att de har internationell rätt på sin sida, enligt principen ”förorenaren betalar”. Om inte rika länder öppnar plånböckerna så hotar de med internationella rättegångar med hjälp av FN:s internationella domstol för havsrätt.
Många stämningsansökningar skulle landa på president Joe Bidens bord. Han leder det land med den historiskt sett största skulden till dagens klimatkris. Detta vill USA till varje pris undvika.
Selektiv hjälp till fattiga länder
Hittills visar förhandlingarna i Glasgow att rika länder helst bidrar med pengar till Parisavtalets ena uppdrag - att ge pengar för att hjälpa fattiga länder att sänka sina koldioxidutsläpp. Varför? För då kan rika länder tjäna pengar på att exportera ny grön teknik, som fossilfritt stål och elbilar. Det pratade Sveriges klimatminister Per Bolund gärna om i Aktuellt igår kväll.
Men den andra uppdraget, att hjälpa fattiga länder med det akuta - att bygga murar mot det stigande havet, hjälpa till att hitta nya klimattåliga jordbruksgrödor, flytta hela städer bort från havet som Jakarta i Indonesien - då strömmar inte pengarna till. Här finns inga ekonomiska vinster att hämta hem.
Om toppmötet lyckas finansiera fonden för anpassning med lika mycket pengar som fonden för minskade utsläpp (just nu är fördelningen 25/75), ja då skjuts hoten om rättegångsprocesser på framtiden.
Utsläppsrätter – ett minfält
Den globala marknaden för utsläppsrätter är ett annat minfält. Vem ska få räkna hem utsläppsminskningarna? Det land som betalar ett vindkraftverk i ett fattigt land? Eller det land där kraftverket byggdes?
Denna globala handel anses vara ekonomiskt smart eftersom man kan ”köpa” större utsläppsminskningar genom att satsa grön teknik eller koldioxidsänkor i de länder där det leder till de största minskningarna.
Men hur ska det ske på ett klimaträttvist sätt? Det finns exempel på hur rika länder eller företag betalar för att fridlysa en skog som koldioxidsänka, med följden att ursprungsbefolkningar stängs ute och inte får jaga, hämta örter och honung som de brukar. Eller att det byggs en solcellsanläggning, elen kopplas upp till det nationella elnätet medan byn som gav upp sin mark fortsätter att leva i mörker. Utan el. Det finns också positiva exempel, där dessa lokala konflikter gått att lösa, men alla detaljer måste nogsamt förhandlas.
Annars kan den globala handeln med utsläppsrätter leda till att rika länders koldioxidreservat skapar en ny underklass av fattiga människor som blir koldioxidflyktingar i sitt eget land.
Vi kan inte annat än önska de 197 länderna runt bordet lycka till. Vad de ska äta till lunch är det minsta problemet.