Boven i dramat är att den kemiska reaktion som mobilbatteriet bygger på fungerar sämre vid kyla och batteriet förlorar i spänning.

– Jonerna rör sig väldigt mycket långsammare vid låga temperaturer, och litiumbatterier är extra känsliga för förändringar, förklarar Sven Lidin, professor i materialkemi vid Lunds universitet.

Fryst process

Förutom att jonerna slöar till blir den kemiska reaktionen också långsammare i sig. Lidin jämför processen med ett vattendrag som fryser.

– Det blir stor skillnad på rörligheten. Litiumbatterier har det här problemet, och det är svårt att komma runt.

Vill man ha ett batteri som tål kyla behövs en helt annan kemisk process, baserad på till exempel bly eller nickel-kadmium – men de innebär i stället miljöproblem. Och även om branschen är medveten om att batteriernas köldkänslighet är ett problem, är det tveksamt hur mycket man jobbar på att hitta lösningar, enligt Lidin. Däremot har batterierna blivit mindre, vilket i stället gör dem ännu känsligare för kyla.

Vikten viktigare

– Vikt och volym är viktigare – man vill ha lätta mobiltelefoner. Mobilföretagen jobbar mot globala marknader, och problemet med låga temperaturer berör bara en mindre del av världen. På andra håll är detta ingen intressant frågeställning.

Och om man står på fjället med en död telefon och absolut måste ringa har Sven Lidin ett handfast råd för att tina upp den.

– Stoppa den i armhålan. Det är ett lika klassiskt knep som att sova skavfötters för att inte förfrysa tårna.