Inte bara människor flyttar (som här i Stockholm den 1 oktober 1941), årstiderna gör det också. Foto: SVT Bild

”Sagan om vintern som försvann”

Uppdaterad
Publicerad

Att vi har fyra årstider tas ofta upp som något unikt och fördelaktigt för Sverige. Men numera är det inte riktigt så överallt, för de pågående klimatförändringarna gör att det normala är att vintern numera uteblir längst i söder.

För att ha ett normalväder att jämföra med används 30-årsperioder, och där skedde ett byte av referensperiod nyligen. Sedan i fjol är det nu åren 1991–2020 som är det statistiska underlag som anses vara ”normalt svenskt väder”. Tidigare referensperiod var 1961–1990, och i och med bytet skedde en drastisk förändring för vintern i Sydsverige.

I större delen av Skåne samt i kustnära områden längs väst- och sydkusten samt på Öland och Gotland är det normala numera att det inte blir någon vinter alls. Detta gäller för platser som exempelvis Göteborg, Helsingborg, Lund, Malmö, Ystad, Simrishamn, Kristianstad, Karlshamn, Karlskrona, Mörbylånga och Visby. Det vanligaste där är alltså att det inte längre blir fem dygn på raken med en dygnsmedeltemperatur på 0,0 grader eller lägre varje enskilt dygn. För det är ju det som krävs för att den meteorologiska vintern ska anses kommen.

Flytta brytdatumet?

Behöver det definieras en ny årstid? Just det har jag tänkt till om tidigare. Då föreslog jag en ovinter som per automatik ersätter hösten den 1 januari och sedan pågår till våren anlänt. Men då kommer nästa bekymmer. Vad gör vi med brytdatumet den 15 februari? Alltså det datum som – än så länge i alla fall – gäller för när våren tidigast får anlända.

Med det förutvarande referensperioden 1961–1990 var det ingen officiell mätstation i landet som hade ett normaldatum för vårens ankomst före den 15 februari. Då var Falsterbo på den skånska sydvästspetsen först ut i landet att få vår den 16 februari, och även sist ut att få vinter den 24 januari, och därmed helt logiskt hade den kortaste normalvintern i landet.

Nu när det är 1991–2020 som är rättesnöre finns det, utöver alla platser som går direkt från höst till vår, flera platser i Sydsverige som har statistik vårstart före den 15 februari. Där man alltså hinner få en kort vinter, men att våren sedan drar i gång innan den 15 februari. Är det då rätt att behålla brytdatumet 15 februari? Ska det skjutas till den 1 februari kanske, och hoppas att det datumet överlever nästa referensperiodsbyte, vilket kommer redan 2031.

Höja temperaturgränsen för ett vinterdygn?

Har hört någon förespråka att man kanske borde revidera vilken dygnsmedeltemperatur som krävs för att det ska bli vinter. Att det räcker med säg 2,0 grader eller lägre? ”Nej, nej, nej… dumsnut” säger jag då. Hela tanken med en årstid som vinter är ju att det är snö, kyla och is det handlar om. För det krävs minusgrader, åtminstone i snitt över dygnet. Inte bara som lägsta temperatur på natten, för 10,0 grader på dagen och 0,1 minusgrad på natten vill väl ingen kalla det för vinter? Det kan vi ju även i söder ha långt in april och maj till och med. Så nej, ändra inte temperaturgränsen, då kan vi lika gärna lägga ner allt vad årstidsdefinitioner heter tycker jag.

Så ska vi då sonika skrota våra svenska årstidsdefinitioner helt? Och istället prata årstid efter vilken månad det är, så som det vanligen görs i andra länder. Inte möjligt i vårt avlånga land tycker jag. För det är ju en del av det som gör det svenska vädret så härligt, att det inte bara skiftar över året utan även från norr till söder.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Vädertankar

Mer i ämnet