UG-referens: Sverigefakturorna

Publicerad

UPPDRAG GRANSKNING · Ta del av UG-referens och läs manuset till reportaget Sverigefakturorna, ett reportage om tusentals bluffakturor som betalats med skattepengar.

Kils kommun, mitt i hjärtat av Värmland. Hösten 2014 fick dom en faktura från ett företag i Stockholm. Den gällde fyra hinkar med så kallat issmältningsmedel, totalt 70 kg. Försäljarna hade haft kontakt med den tidigare gatuchefen på kommunen som nu slutat. 

Mikael Olofsson, gatuchef, Kils kommun
Reporter: Men du var med när de började komma eller?
Mikael Olofsson: Nej, inte…jag kom nog in mitt i ungefär tänker jag.

Reporter: Ska jag hjälpa dig där på nåt sätt?
Mikael Olofsson: Det sitter fast…
Mikael Olofsson: Om du tar tag..
Reporter: Jag tar tag. Är det det hållet eller?
Mikael Olofsson: Ja, vänta lite. Nu då, ska vi se. 
Reporter: Nu så.

Mikael Olofsson: Det är väl det som finns kvar idag då.
Reporter: Det ser mycket ut. 
Mikael Olofsson: Ja, men det är väl kanske hälften av det som har kommit totalt.

Efter den första leveransen fortsatte hinkarna med issmältningsmedel att komma. Ungefär en gång i månaden dök det upp nya varor till centralförrådet. Fyra hinkar blev 20 hinkar. 20 hinkar blev till 44. 44 till 72. Och så höll det på i nästan två år. 

Till slut har den tidigare gatuchefen köpt in 368 hinkar. Nästan 6 och ett halvt ton med issmältningsmedel.

Reporter: Men det gick bra att använda det?
Mikael Olofsson: Ja, vi har ju använt en del av det. Men det är ju inte….ja……Jag vet inte vi kanske använder 4-5 hinkar eller något sånt där på en vinter. 
Reporter: Men då räcker detta i många år? 
Mikael Olofsson: Ja, det lär det ju göra. 

Vintrarna i Värmland kan bli både långa och stränga och det är bra att vara förberedd. Så egentligen är det väl inget större fel med att köpa på sig ett lager med issmältningsmedel – även om man som här i Kil bunkrat upp för 30 år framöver.

Men det finns ett skäl till att han som beställde allt det här inte längre jobbar kvar på kommunen. Issmältningsmedlet var nämligen dyrt. Väldigt dyrt. 

Reporter: Över en miljon har det kostat du. 
Mikael Olofsson: Ja. Det är lite synd. Det kunde en använt till något annat. 

Till samma kilopris som för en vällagrad cheddarost – 165 kr/kg – har kommunen köpt in 6440 kilo med issmältningsmedel.

Jan-Olov Ragnarsson, Kommunchef, Kils kommun
Jan-Olov:  Det här får ju aldrig upprepas en sån här fadäs. Och det innebär att vi måste ha en bättre internkontroll...
Jan-Olov Ragnarsson är kommunchef i Kil och har lagt mycket tid och kraft på att försöka reda ut och förklara hur kommunen handskats med skattepengarna.

Jan-Olov Ragnarsson: ...så fort vi ser att det här görs, handel på ett sätt som dels det med sånt här företag, men dels då med konstiga fakturor så måste det stoppas och det har vi infört nu system, så fort det upptäcks någonting sånt här så stoppar ekonomichefen alla utbetalningar och sen så sätter vi igång och utreder det.

Reporter: Men har ni fått någon lapp eller så om vad det är i. 
Mikael Olofsson: Inte så konkret. Mer än det som står här. 
Reporter: Men är det någon form av salt eller?
Mikael Olofsson Ja. Det står ju till och med att det är effektivare än vanligt bergsalt. 

Kils kommun har även köpt andra varor från företaget i Stockholm. Vanliga förbrukningsvaror, för extremt höga priser. Bland annat 23 dunkar med rengöringsmedel för 145 000 och 190 burkar med våtservetter för ett tusen trehundra kronor burken.

Jan-Olov Ragnarsson: Och det var ju det vi fundera på också. Hur är det möjligt att man gör sådana affärer. 
Reporter: Borde inte detta ha uppmärksammats, ta de här våtservetterna till exempel, som ni köpte då för 131 000 bland annat, bland annat såna här får man då en sån här våtservett, nio kronor, det är ju en skollunch i Kils kommun.

Jan-Olov Ragnarsson: Mmm, men absolut.
Reporter: Här är en till.
Jan-Olov Ragnarsson: Absolut. 

Reporter:  Borde inte någon ha dragit i spärren när ni köper in ett halv ton med issmältningsmedel mitt i sommaren, eller våtservetter för 130 000?
Jan-Olov Ragnarsson: Jo, men så gjordes inte. Så gjordes inte, tyvärr.

Reporter: För kommunen hanterar ju allmänna medel, ska man inte vara väldigt försiktig med det?
Jan-Olov Ragnarsson: Absolut, absolut.  
Jan-Olov: Nej, slarvigt. Dåligt! Så är det. 

Det kommunala slarvet blev kostsamt för invånarna i Kil. Sammanlagt betalade kommunen 1.462.735 kronor för varor de hade kunnat köpt någon annanstans för en bråkdel av det priset. 

Men Kils kommun ska visa sig vara långt ifrån unika. 

Vi ger oss ut på en resa för att granska hur det ser ut med vaksamheten i det offentliga Sverige. Hur lätt är det för oseriösa företag att lura kommuner, landsting och myndigheter? Hur rädda är man egentligen om våra gemensamma skattepengar?

Nästa stopp på resan blir Skövde. 

Daniel Lindh, tf gatuchef, Skövde kommun.
Daniel Lindh: Ja, det….det var ju före min tid men det var väl i tron om att det var ett bra medel som man ville prova på vissa ställen så. Och tyvärr så gjorde man väl inte någon koll av vad det verkligen kostade? Där har vi ju brustit. Helt klart.

Reporter: Det börjar ju gansk…relativt lågt då i slutet av november 2014 med 11.607 kronor. Sen är, går det två månader. Slutet av januari då ökar det något. 46.428 kronor. Nästa månad igen februari 92.856 kronor. I mars 116.070 kronor. Nu börjar vi närma oss vårkanten. Mitten av april 139.284 kronor. I maj 116.070 kronor igen. I juni 116.070 kronor. Alltså hur kan det vara möjligt att ingen reagerar när kommunen köper ett ton med issmältningsmedel mitt under sommaren? 

Daniel Lindh: Mmh. Det är en bra fråga och där har vi ju, vi har en tvåstegskontroll när vi får fakturor. Dels den personen som köper in och så har vi ju chefen som attesterar fakturorna och..eh…

Reporter: Men det har ju inte fungerat här?
Daniel Lindh: Det har inte fungerat i det här fallet, helt klart.

Sammanlagt köper Skövde kommun 240 sådana här hinkar med issmältningsmedel för 2900 kr/styck. Totalt nästan 700.000 kronor. 

Dessutom hittar vi ett 20-tal fakturor från andra företag för annonser och informationstjänster på nätet som troligen helt saknar värde.

Sedan 2012 har Skövde kommun totalt betalat 1.137.755 kr till elva olika företag. Nio av dom fanns redan på dom så kallade varningslistorna. Två av dom hamnade där strax efter att fakturorna betalts.

Det handlar om listor som på ett enkelt sätt ska varna för oseriösa företag och vara ett verktyg för dom som vill kontrollera någon man fått en faktura ifrån. Därför finns dom tillgängliga på nätet, helt öppna för alla och bygger på rapporter från dom som redan drabbats. 

De två största varningslistorna kommer från konsultföretaget Förenade bolag och arbetsgivarorganisationen Svensk handel. De innehåller en mängd olika typer av företag som står bakom olika former av bluffakturor. Från dom som med aggressiva försäljningsmetoder säljer förbrukningsvaror till extremt höga priser. Men också från företag där man inte får någonting för pengarna. 

Vi samkör alla företag som finns på de två varningslistorna med en databas som innehåller utbetalningar som kommuner, landsting, regioner och myndigheter gjort dom senaste åren.

Vi får totalt nästan 7000 träffar. 7000 fakturor som sedan 2012 ska ha betalats till uppenbart oseriösa företag som hamnat på varningslistorna. 

Det handlar om fakturor på alltifrån några hundralappar till över en kvarts miljon som betalats med våra gemensamma skattemedel.

För att ta reda på vad man faktiskt har betalat för begär vi in dem, en efter en. Till slut blir det 30 pärmar fyllda med fakturor över varor och tjänster som alla är betalda av det offentliga Sverige till mer eller mindre oseriösa företag som hamnat på de så kallade varningslistorna.

Vi hittar fakturor för annonser på okända hemsidor som få nånsin besökt, platsannonser till tjänster som redan är tillsatta, fejkade klick på statliga hemsidor och inköp av varor som lysrör, sopsäckar och inte minst issmältningsmedel till extremt höga priser. 

Daniel Lindh: Det är ju jättetråkigt. Det här är ju pengar som vi hade kunnat använda till bra mycket bättre saker för våra medborgare. Helt klart. 
Reporter: Visste ni egentligen vad det var ni köpte in? När ni köpte det här, det här medlet?
Daniel Lindh: Som sagt, det var före min tid. Jag vet inte riktigt helt hundra kanske vi inte var. Helt klart.

Telefonare:
Reporter: Ja, är det kemikalieinspektionen?
Handläggare: Ja, det är kemikalieinspektionen.

Dom som har köpt det dyra issmältningsmedlet verkar inte ha en aning om vad det egentligen är i hinkarna. Men Kemikalieinspektionen har bekräftat för oss att dom vet vad är i medlet. 

Reporter: Ja, hejsan det här var från Sveriges Television. Jag ringer angående det här issmältningsmedlet.
Handläggare: Ja, ja. Det är såhär vi får inte lämna information om sammansättning.
Reporter: Så innehållet i den här produkten är sekretessbelagd kan man säga? 

Handläggare: Ja, sekretess, men ibland…
Reporter: Om man har köpt det här medelt så kan man inte få ut det här innehållet från er? 
Handläggare: Nej, nej. 

I grannkommunerna runt Skövde hittar vi också en mängd betalda så kallade bluffakturor. Ett exempel är Töreboda kommun som under ett halvår 2011/2012 betalar nio fakturor på nästan en miljon för annonsplatser på nätet för en av deras skolor. Trots att företaget sedan länge funnits på varningslistorna. 

Här finns också fakturor från andra varningslistade företag som Töreboda kommun betalar. Totalt 1.219.502 kronor.

Resan går vidare. Ingen kommun är den andra lik. Men överallt upprepar sig mönstret. Och överallt ser vi hur skattepengar gått till att betala fakturor från oseriösa företag. Summorna varierar men fakturorna ser snarlika ut. Precis som dom extremt dyra varor och tjänster man betalar.

I Söderhamn har man köpt 120 rullar sopsäckar för 39 000 och en annons på en, för dom flesta, helt okänd hemsida under ett års tid för 327 000. Totalt till redan varningslistade företag: 392.499 kronor. 

I Ronneby har det kommunala bostadsbolaget Ronnebyhus köpt in 120 hinkar issmältningsmedel för totalt 302 999 kronor. I Mora hittar vi fakturor på bland annat 37 skrivarpatroner för 170 000. Totalt till bolag som finns på varningslistan 232.270 kronor.

Och här i Bollebygd kommun där man bland annat köpt 72 burkar med våtservetter för 178 000 kronor. Totalt 681.400. Även om kommunerna betalt 5, 10 gånger och ibland ännu mer än vad dom borde gjort har man alltså ändå fått något för de här pengarna som går att använda. En patron till skrivaren, en burk med våtservetter eller åtminstone några rullar med sopsäckar. Men det är inte alla som fått ens det.

Vi har bestämt träff med ekonomidirektören för Region Gävleborg. 

Bo Svedberg, Ekonomi- och IT-direktör, Region Gävleborg

Reporter: Jag tänkte börja med att visa dig några fakturor som regionen har betalat under 2016. Det kommer ta någon minut så du får ha lite tålamod.

Reporter: Det hela börjar i slutet av januari 2016 när det kommer in en faktura för ett rekryteringspaket och annonsering på en hemsida på 37 375 kronor. Knappt tre veckor senare så kommer det in en liknande faktura från samma bolag på en bannerplats på samma hemsida. Också den på 37 375 kronor. Knappt tre veckor till – en ny faktura. Denna gången gäller det ett avslut på rekrytering och annonsering på den här hemsidan. Även det kostar pengar, 37 375 kronor. Liksom en faktura som kommer tre veckor senare igen. Då gäller det avslut av bannerplats 37 375 kr. 

Reporter: Sen går det mindre än 2 veckor då är det själva rekryteringspaketet som ska avslutas. Även den 37 375 kr. 

De första nio veckorna betalar regionen fem stycken fakturor på nästan 187 000 kr. Det gäller jobbannonser för tillsättningen av en chefstjänst på fastighetsförvaltningen. Problemet är bara att det är ingen på regionen som beställt annonserna. Men det är det ingen som verkar känna till eller bry sig om att kontrollera. Sen går det 11 dagar innan nästa faktura kommer in.

Reporter: Men nu händer det nånting här. Det visar sig att företagets bankgiro har avregistrerats. Vad beror detta på, har ni ett nytt bankgiro” frågar man. ”Hej” svarar företaget. ”Det nya bankgirot var inte uppdaterat på senaste fakturan” så får man ett nytt bankgiro men också ett nytt organisationsnummer.

Hade regionen bara gjort en enkel sökning på företaget när betalningen inte gick igenom hade man upptäckt att dom redan fanns på varningslistan. Men det gjordes aldrig. Istället inväntade man en ny faktura på 37 375 kronor. 

Reporter: ”Rekrytering avslutad” står det. Men det ska visa sig inte riktigt stämma för vi har inte ens kommit halvvägs med dom här fakturorna. Och det är nu som priset höjs. Annonseringen som ni tidigare betalat 37 375 kr för att avsluta kostar nu 62 375 kr för att upphöra. På den står det ”slutfaktura”. Sen dröjer det ytterligare... vänta lite här. Ja det är faktiskt samma dag. Det är samma fakturadatum på de två. Ser du det? Där och där. En för slutfaktura och en för avslutad rekrytering. 62 tusen på båda, båda två betalas. Det är nästan hundra tjugofemtusen kronor.

Reporter:  20 dagar senare ny faktura. 62 375 kr betalas ut. En månad senare 62 375 kr betalas ut. 11 dagar senare ny faktura. Nu 87 375 kr betalas ut. Lägger den här. Allting kulminerar 12 dagar senare då ytterligare en faktura kommer in. Det är alltså en ny faktura för samma avslut av samma annonser för samma tjänster. Denna gången är prislappen en kvarts miljon. 249 875 kr.

Med den har nästan en miljon kronor betalts ut från regionens konto för tjänster man aldrig beställt. Först när nästa faktura på ett ännu högre belopp kommer in är det till slut nån som reagerar. Men under tiden den fakturan utreds kommer fler fakturor från ett nytt företag. Med samma formuleringar, samma stavfel, samma summor som tidigare. Och ytterligare 150 000 kronor betalas ut. 

Reporter: Sammanlagt har regionen då betalat ut över 1,1 miljoner för dom här tjänsterna. Vad fick ni för dom här pengarna? 

Bo Svedberg: Neeej, jag känner igen fakturorna och de genomgångar vi gjorde i november 2016 och vi har ju inte fått nånting för dom här.... det här är vad man kallar bluffakturor. Och vi har ju överlämnat de här till polisen, det gjorde vi så fort vi fick kännedom om dom, det gjordes i november.

Så att vi har ju inte fått nånting utav det här, det är riktigt. 

Reporter: Men hur är det möjligt, 1,1 miljoner kronor och ingenting? 
Bo Svedberg: Det är flera saker som gör att det här har skett då. Dels vi har ju rutiner som är satta och som man ska följa som attestant och granska och i det här fallet har man inte i tillräcklig omfattning följt dom rutinerna och vi har gjort flera förändringar runt det här. 

Reporter: Men borde inte bara den rena frekvensen av alla fakturorna... 
Bo Svedberg: Joo. Jag håller med dig 100%. Absolut. 
Reporter: Men tyder inte det då på att ni har haft en organisation som hanterat skattemedel väldigt nonchalant? 
Bo Svedberg: Jag vill inte använda ordet nonchalant däremot har vi inte haft tillräckligt bra rutiner. 

Förutom dom rena bluffannonserna betalade Region Gävleborg ytterligare en halv miljon till andra företag på varningslistorna. Sammanlagt 1.610.829 kronor.

Det är mycket pengar. Och bakom varje skattekrona som går till ingenting alls finns det rimligen någon som drabbas och som behövt pengarna bättre. Inte minst inom sjukvården. Och kanske i synnerhet på vår nästa anhalt – Region Jämtland Härjedalen. Dom har nämligen sämst ekonomi i Sverige.

Peter Rönnholm, Ekonomidirektör Region Jämtland Härjedalen

Peter Rönnholm: Det här har ju pågått i flera år. Däremot har det väl accelererat i dålig ekonomi de senaste åren om man kan säga nåt sånt.  

Peter Rönnholm är nytillträdd ekonomidirektör på Region Jämtland Härjedalen. En region som har stängt ner vårdcentraler och infört anställningsstopp. Hos dom hittar vi betalda fakturor på drygt en kvarts miljon kronor till företag på varningslistorna. Bland annat samma rekryteringsföretag som vi såg Region Gävleborg betala stora pengar till. 

Reporter: Det är fem stycken fakturor på sammanlagt 186 875 kronor. Vet du vad landstinget har fått för dem här fakturorna? 

Peter Rönnholm: Vad jag har fått beskrivit för mig så har vi inte fått speciellt mycket. 
Reporter: Vet du exakt vad ni har fått? 

Peter Rönnholm: Ingenting.
Reporter: Vad tänker du om det?
Peter Rönnholm: Nej, men sånt här måste vi ha koll på. Det är det jag säger. Vi kan inte tillåta att sånt här slinker igenom oavsett hur litet belopp.

Peter Rönnholm: Det här hade kunnat använts till nåt mer nyttigt. Det är så man ser det. Pengarna ska ju hjälpa till i vården främst. Det är det som är grunden.

Fakturorna vi begärt in fortsätter att komma från hela landet. Varje kommun bockas av när det står klart att dom betalat till företag trots att dom i dom allra flesta fall redan fanns på varningslistorna. 

En del summor kan tyckas vara små. Åtminstone i jämförelse med vad det offentliga Sverige årligen köper in varor och tjänster för. Men det är inte bara enstaka landsting, kommuner och myndigheter som betalat så kallade bluffakturor. 

Vår kartläggning visar istället att nästan alla har gjort det. Samtliga landsting och regioner, en stor mängd statliga myndigheter och hela 281 av Sveriges 290 kommuner. 

Johan Erlandsson, fd administrativ gruppchef, ESS-gymnasiet
Johan Erlandsson: Så där, kommer vi in i ett litet gym som vi har för eleverna. Och längst in här har vi vårt förråd där det finns ett och annat lysrör.

Helen Martinsson, Avdelningschef Hälsa-, vård- och omsorgsförvaltningen, Malmö stad
Helen Martinsson: Nu känner jag igen mig.
Reporter: Här inne är det?

Bland dom kommuner som betalat allra mest till företag på varningslistorna hittar vi våra största städer. I förråd på kommunala skolor och vårdboenden finns spår som under många år framöver kommer att påminna om det.

Reporter: Egentligen helt vanliga lysrör eller?
Johan Erlandsson: Helt vanliga. Inget speciellt alls. 

Helen Martinsson: Här är sopsäckar. Vi har räknat till ungefär 5400 sopsäckar, som är kvar.
Reporter: 5400. 

Reporter: Minns du vad ni betalade för ett sånt här?
Johan Erlandsson: Ah. Styckpris har jag inte i huvudet. 
Helen Martinsson:  Här har vi våtservetterna. Där är två eller tre spannar i varje kartong.... 

Reporter: Om jag säger att det var 149 kr.
Johan Erlandsson: Ja, det kan tyvärr stämma. 

På ESS-gymnasiet i Stockholm köpte man under ett halvår in 1675 lysrör för sammanlagt 312.000 kronor. Sedan dess har dom legat här i förrådet innanför gymmet och samlat damm. För något större behov av lysrör hade nämligen inte skolan. 

Sammanlagt för Stockholm stad: 1.827.113 kr. På Lindängelunds vårdboende i Malmö köpte en anställd in 15 300 sopsäckar och 442 burkar med våtservetter för 728.000. Ett stort lager kan tyckas för ett vårdboende med endast 40 lägenheter. 

Reporter: Det är nästan...Man kan nästan skratta åt det lite men det är ju ändå skattepengar...

Helena Martinsson: Det är skattepengar som ligger på hyllan här som hade kunnat användas till, som hade kunnat komma bättre till gagn för våra brukare. Absolut.

Totalt var skattebetalarna i Malmö med och betalade 2.182.243 kronor. Men värst av alla kommuner med 3 364 432 kronor – är Göteborg.

Men det är inte bara kommuner och landsting som betalat så kallade bluffakturor. Även statliga myndigheter har handlat med företag som finns på varningslistorna eller köpt varor till extremt höga priser. Myndigheter som man verkligen trodde visste bättre.

Riksbanken 11.181 kr
Riksrevisionen 29.981 kr
Datainspektionen 30.681 kr
Ekobrottsmyndigheten 69.002 kr 
Polisen 68.448 kr 
Transportstyrelsen 113.370 kr
Sjöfartsverket 492.368 kr 
Sveriges Domstolar 560.921 kr

Tore Forsberg, samhällsbyggnadschef, Vännäs kommun
Reporter: Tre månader senare 98.332 kronor.

Tore Forsberg: Ja, det är jättetråkigt. Och vi tycker det är mycket beklagligt att det har blivit så här. När de här fakturorna kom, så reagerade vi ju på vad är det här? behöver vi så här mycket produkter i verksamheten?  

Reporter: Ja, gör ni det? Behöver ni så här mycket våtservetter? 
Tore Forsberg: Nej nej nej. Det behöver vi inte. Så att vi stoppade ju då de här sista fakturorna.

Men då hade Vännäs kommun redan köpt in de extremt dyra varorna i över fyra års tid utan att reagera. Issmältningsmedel för 165 kr kilot. Våtservetter för nästan 10 kr servetten. Och vanliga lysrör för 175 kr styck. 

Tore Forsberg: Det här ska inte få återupprepas, absolut inte. 
Reporter: Men hur är det möjligt då att det gjorde det? Hur är det möjligt att som du säger de här fakturorna slinker igenom? 

Tore Forsberg: Ja, det är ju den här mängden och det är knepigt för den som... ska vi som ska attestera att kolla allting och det är ju produkter som vi normalt använder i vår verksamhet.

Reporter: Men har ni behov av 2340 lysrör under den här perioden? 
Tore Forsberg: Nej. Det är som sak som det andra, vi har ett bra lager framöver.

Reporter: Det är våtservetter allt detta eller? 
Tore Forsberg: Ja.
Reporter: Och det här är issmältningsmedlet ja. 

1.496.739 kronor har invånarna i Vännäs kommun betalat till företag som finns på varningslistorna.

Reporter: Det har blivit en läxa?
Tore Forsberg: Ja.
Reporter: En dyr läxa?
Tore Forsberg: Ja.
Reporter: Men det är gott att produkterna kommer till användning.
Tore Forsberg: Jo, jo. Så är det.

På vår resa runt om i landet möts vi ändå av en öppenhet och en vilja att hjälpa oss med vår granskning. Man tar sig tid att träffas för att förklara vad som hänt. Trots att man kanske helst hade velat glömma hur pinsamt lätt man ofta låtit sig luras. 

Men när vi kommer till Ludvika kommun möts vi av en helt annan attityd. Här har man till och med försökt sekretessbelägga vem som beställt dom extremt dyra varorna.

Jan Lindström, kommunchef, Ludvika kommun

Reporter: Förlåt, är det Jan Lindström det där? Jan...? Jan...? Staffan heter jag, Florén Sandberg, reporter på Uppdrag granskning, Sveriges television. Hej. Vi skulle vilja tala med nån angående de här fakturorna som kommunen hade hanterat. 

Jan Lindström: Ja, det har jag...det får ni ta med samhällsbyggnadschefen. 
Reporter: Ja, okej. Han är inne i dag eller? 
Jan Lindström: Eeeeeeh...

Receptionist: Jag har precis pratat med Göran och han har avböjt intervju säger han. Han är inte tillgänglig.
Reporter: Ja, och sen pratade vi med Janne igår och då sa han att vi...bollade tillbaka till samhällsbyggnadschefen.
Jan Lindström: Ja, det stämmer.

Reporter: Men finns det nån i kommunen som vill prata med oss om det här? Om inte du vill och inte samhällsbyggnadschefen vill?

Jan Lindström: Då... Eh... är det så. Men jag ska prata med honom. 
Reporter: Vad sa du?
Jan Lindström: Jag ska prata med honom...jag visste inte att.... 

Kommunchefen Jan Lindström kommer inte tillbaka. Istället får vi efter en lång väntan tala med kommunens kommunikatör. Men han känner inte till nånting om vare sig de dyra inköpen, varorna eller fakturorna.

Henrik Schmidt, kommunikatör, Ludvika kommun
Henrik Schmidt: Jag ska naturligtvis gå tillbaks och prata med kommunchef t.ex men för mig...jag kan ju inte svara på nånting jag inte känner till.  

Reporter: Vi gör så här, vi är här utanför kommunhuset. För jag såg kommunchefen springa upp för trappan.  
Henrik Schmidt: Men honom hade ni väl pratat med? 

Reporter: Ja, men han vill inte heller ställa upp. Men om du går upp och pratar med honom så kanske han ändrar sig. Så är vi här på utsidan. 
Henrik Schmidt: Jag ska se vad jag kan göra. 
Reporter: Jag tror på dig. Tack för att du kom ner. 

Sammanlagt har invånarna i Ludvika kommun varit med och betalat 1.195.028 kr till olika företag som finns på varningslistorna. Ludvika verkade länge bli den enda kommun på vår långa resa genom Sverige där ingen ansvarig ville prata om det som hänt. Men för någon vecka sedan hörde kommunchefen av sig.

Telefonare:
Jan Lindström: Det vart inte bra.
Jan Lindström: Det bemötande tycker jag är beklagligt. Att vi inte gjorde. Det är inte alls bra. Det ber vi om ursäkt för.
Reporter: Ni har köpt in extremt dyra förbrukningsvaror för över 1,1 miljoner. Det rör sig om våtservetter, sopsäckar och issmältningsmedel för nästan 4,5 ton. Hur är det möjligt?

Jan Lindström: Vi har gjort fel på flera olika plan här, naturligtvis och det är vissa personer i organisationen som har agerat felaktigt vid de här inköpen. Vi har en hemläxa att göra i den frågan ja.

Bland alla tusentals fakturor i vår granskning ser vi hur issmältningsmedlet återkommer om och om igen. År efter år. Hinkarna som sålts för uppemot 3000 kronor hinken eller 165 kronor kilot.

Det är framför allt kommunerna och kommunala bolag som köpt in issmältningsmedlet. Men med ett enda undantag, en myndighet – Sjöfartsverket. Som köpt in nästan ett ton av medlet. Men ingen tycks veta något om vad det egentligen innehåller. Och på hinkarna står det ingenting om det.  

Medlet har sålts under två olika företagsnamn: Universal Solutions och Royal Chemical Industries. Som båda ingår i en grupp av totalt fem företag på samma adress i centrala Stockholm. Alla med samma ägare och gemensam personal som sålt förbrukningsvaror över telefon. Och deras storsäljare tycks ha varit just issmältningsmedlet.

Vi frågar andra aktörer inom väghållningsbranschen, men ingen törs svara på vad det är för nåt i hinkarna. Och på Kemikalieinspektionen är uppgiften om innehållet sekretessbelagd. Så vad är det egentligen kommunerna har köpt? Och varför är det så extremt dyrt?

Det blir till slut Sveriges forskningsinstitut, RISE, som efter avancerade analyser kommer fram till ett svar.

Conny Haraldsson, biträdande enhetschef RISE

Reporter: Så den här blåa är det är det här provet, det är vårt prov.
Conny Haraldsson: Ja.

Reporter: Och den är ju nästan uppe vid den röda.
Conny Haraldsson: Ja, den är ganska nära. Så det är inte riktigt hundra procent natriumklorid, men ganska nära.   

Reporter: Vanligt vägsalt helt enkelt? 
Conny Haraldsson: Japp. Vanligt vägsalt. 
Conny Haraldsson: Det här innehåller till mer än 95 % natriumklorid.  
Reporter: Natriumklorid och vad är natriumklorid? 

Conny Haraldsson: Det är huvudkomponenten i vägsalt. Det är det som vi saltar maten med, det är natriumklorid. Det innehåller även en tillsats av natriumacetat.

Reporter: Hur mycket är det i då?  
Conny Haraldsson: Det är ungefär 2 %.  
Reporter: 2% bara.  
Conny Haraldsson: Ja. 

Nu har vi facit. Issmältningsmedlet består alltså nästan helt av vanligt vägsalt. Vägsalt som kommunerna normalt köper in för bara nån krona per kilo. Hämtar dom saltet själva med lastbil kan det kosta ner till 80 öre per kilo. Med andra ord, långt ifrån de 165 kronor kilot kommunerna betalat. 

Även om det är osannolikt vill vi ändå kunna avfärda att den två-procentiga tillsatsen av det andra saltet, det som kallas natriumacetat, motiverar det höga priset?

På Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, träffar vi Björn Kalman som är forskningschef.
Björn Kalman: Nu ska vi ta och jämföra här vanlig natriumklorid, vanligt bergsalt med den här produkten. Och då väger jag upp 5 gram utav vardera produkt och lägger det på en ishinna och ser hur mycket is som smälts efter 10, 30 och 60 minuter.  

Reporter: Så där. Nu är den igång.
Björn Kalman: Nu är den igång. 
Reporter: Då är det bara att vänta då helt enkelt.  
Björn Kalman: Då väntar vi och ser.

Vår granskning visar att över 120 kommuner och kommunala bolag köpt in det extremt dyra issmältningsmedlet. Däribland Sveriges minsta kommun, Bjurholm, där den förra gatuchefen en dag blev uppringd på telefon.

Lars-Gunnar Burman, fd gatuchef, Bjurholm kommun

Lars-Gunnar Burman: Ja, de var trevliga och alltihopa, de hade ett sånt fantastiskt issmältningsmedel och frågade om de kunde få skicka en testomgång. Och så skickade de väl, ja, det var väl kanske fyra, två-fyra hinkar med det där. Och sen gick det ett halvår och så ringer en kvinna och säger: ”Ja, nu ska vi skicka allra sista leveransen på det här medlet.” Jaha, jaha ja okej då. Och då skickade hon en hel pall till ett värde på 25.000. Och jag gick i taket. Men vad i helvete är det här, vet du. Och så gick det bara, gick väl ett par veckor så kom en palljäkel till och en ny faktura på en 25.000 till. Alltså för en liten kommun var det ju stora pengar så att säga.   

Efter att ha bestridit fakturorna och bråkat med företaget lyckas den förra gatuchefen till slut få 15 procents rabatt på den sista leveransen. Notan för Bjurholms kommun slutade ändå på sammanlagt 51.465 kr. 

Lars-Gunnar Burman: Två år efteråt, så ringer dom och trakasserar mig personligen. Och att de skulle skicka grejor hem till mig gård i Arjeplog. För där bor jag. Alltså det var fruktansvärda metoder de hade. Det där var högst otrevligt. Men jag lyckades ta mig ur det, men jag vet ju andra kommuner som det vart betydligt dyrare för.

Som till exempel här i Munkedals kommun, där man under loppet av två och en halv månad köpte issmältningsmedel för en halv miljon. Totalt har Munkedals kommun sen 2009 spenderat sammanlagt 1.024.240 kronor på 409 hinkar med det som visade sig vara helt vanligt vägsalt.

Björn Kalman: Nu har vi fått resultat här
Reporter: Detta är resultatet. Och vad säger det här? 
Björn Kalman: Den röda linjen det är vanligt natriumklorid och den blå linjen är den här produkten då.  
Reporter: För en lekman så ser det ju ut som att det är samma.  

Björn Kalman: Jag skulle vilja säga att det är samma, det...om något så är vanligt salt lite effektivare, men det är inom felmarginalen för mätmetoden.   

Reporter: Även om man då har de här tillsatt natriumacetat. 
Björn Kalman: Ja, i de här mängderna som vi talar om har det ingen effekt på smältkapacitet.  
Reporter: Ingen effekt? 
Björn Kalman: Nej.

Reporter: Så om man jobbar på kommunen och ville köpa ett bra salt för att använda på vintern. Så kan man lika gärna köpa vanligt, det här vanliga vägsaltet som det här issmältningsmedlet?  

Björn Kalman: Ja, de är lika effektiva.
Reporter: Men då förstår inte jag, det här issmältningsmedlet det har ju kostat 165 kronor per kilo.  
Björn Kalman: Oj. Ja, det det det är långt långt över vad det är värt.

Reporter: Så det här det är en bluff? 
Björn Kalman: Ja, om det kostar 165 kronor kilot så är det definitivt en bluff. Det här är långt dyrare än något annat avisningsmedel jag har stött på någonsin.

Vår granskning visar att svenska kommuner, landsting och myndigheter under fem år mellan 2012 och 2016 köpt in över 90 ton av det så kallade issmältningsmedlet. Som alltså visat sig vara helt vanligt vägsalt. 90 ton vägsalt ska egentligen kosta runt 100.000 kronor. Och inte dom 15 miljoner som dom svenska skattebetalare fick betala. 

Men det kan mycket väl handla om betydligt mycket mer av både salt och pengar. För i många kommuner har inköpen av issmältningsmedlet pågått ända sedan 2004.

Hur kan det då komma sig att offentliganställda runt om i hela landet köpt in varor i mängder dom vet dom inte behöver, till priser dom vet är alldeles för höga och som dom vet betalas med skattepengar?
Är det, som många vi talat med säger, att det är slarv som ligger bakom? Eller kan det finnas andra förklaringar?

Tore Åberg: Jag satt inne i den här byggnaden, på kontoret. November, december. Snön hade kommit igång, det var rätt mycket att göra.

Strax innan julen 2015 ringde telefonen hos gatuchefen i Östersunds kommun, Tore Åberg. Det var en försäljare som ville han skulle prova ett nytt issmältningsmedel. Ett erbjudande han nappade på, vilket skulle visa sig få konsekvenser. 

Tore Åberg: Vi använde ju produkten och den, ja, det funka det ju. Absolut. Men det var ju ingenting jag ville fortsätta med tanke på priset och så där så…Ja, varje fall, jag fick när jag öppnade posten hemma så låg det presentkort ett par veckor efter att jag hade betalat fakturan. 

Reporter: Hem till din privatadress?
Tore Åberg: Hem till min privatadress. Det var ett antal presentkort på systembolaget och Coop Forum. Jag skrev ett kort brev tillbaka att det att jag kan inte ta emot sånt här. Och så skickade jag tillbaka under en kollegas närvaro. För det är ju klart det kändes ju olustigt att det var hemskickat. Man kan ju ha fått grejor på kontoren så där som har varit som man tackat nej till men just när det kommer på hemadressen, det var väl det som kändes extra olustigt. Men det var inget mer jag tänkte på, utan det tog ju ganska lång tid då innan de började med hotelserna. 

Precis som för andra kommuner fortsatte leveranserna med issmältningsmedlet att komma. Men när Tore Åberg protesterade och vägrade betala fakturorna ändrades tonläget. Och när han fick ett nytt samtal från försäljarna blev det plötsligt väldigt tydligt varför företaget skickat ut presentkorten.

Tore Åberg: Då hade de ju ringt och grälat mycket. Vi hade haft många samtal. Jag gick runt i korridorerna här och hade på ljudet på så alla kunde höra hur det liksom var. Det var ju i den vevan, då kommer det: ”Jaha, det går bra att ta emot gåvor, men nu när det ska handlas, då är det inte…kanske vi ska prata med chefen din?”

Reporter: Försökte de sätta till ett litet hot där? 
Tore Åberg: Ja, jag tog det ju som ett rent hot. Så att det…att det…dem påstod förresten inte att det var presentkorten. De sa ”Det går bra att ta emot biocheckar.” Och då kände jag mig ju ganska trygg med att kunna svara: Nej jag har inte fått några biocheckar, men jag har fått presentkort för ett par tusen. Som ni har fått tillbaka. 

Reporter: Tror du att du är ensam om att ha fått såna här presentkort? Eller tror du att det är att de har det som en medveten strategi i det här bolaget? 

Tore Åberg: Det tror jag absolut att det är en medveten strategi. Det är jag helt övertygad om. 
Reporter: Varför tror du de gör så?

Tore Åberg: Ja, men att…man vill ju inte göra fel. Och har man gjort fel som i mitt fall, att jag inte kollade upp företaget och att jag trots allt köpte. Hade jag dessutom tagit emot sånt där, ja men då kanske det är lättare att bara försöka betala sig undan. Så att det inte ska synas i media, alltså man vill inte…man skäms över det man har gjort. Och om jag hade varit svagare så vet man ju inte hur länge de hade kunnat blåst mig. Om jag hade tagit emot presentkorten, det hade kunnat varit riktigt riktigt illa. 

Reporter: För det låter nästan som att när du berättar som att det här företaget skickar ut de här presentkorten för att lite ha en hållhake på beställarna. 
Tore Åberg: Ja. Det tror jag absolut. Eller tror, så är det.

Mycket talar för att Tore Åberg har rätt. Det tycks ha varit en cynisk affärsidé att snabbt efter den första ordern skicka ut presentkort och gåvor till tjänstemännen som beställt och sen hota med att berätta det för deras chefer. I flera kommuner vittnar man om tillvägagångssättet.

Jan-Olov Ragnarsson: Ja, om man ser på att vi har köpt det här till överpriser då, vad är det som gör att man fortsätter att göra en handel med de här varorna när man är ändå är ganska rutinerad tjänsteman och det var då vi funderade på att ja, finns det, förekommer det risk att det är muta eller givande av muta. Sen fanns det några indicier med någon present och någon biobiljett.

Daniel Lindh: Det…den här personen som har beställt det här medlet, har fått tillsänt sig presentkort på systembolag och biopresentcheckar….som han då ska ha skickat tillbaka till det bolaget och tackat nej….

Även i Bjurholm, Lund och Öckerö kommun vittnar man om presentkort och biocheckar från företagen som har sålt varorna. Medan andra kommuner säger att man absolut aldrig tagit emot något.

Samtidigt vet vi att företagen under sitt sista verksamhetsår skickat ut presentkort och andra gåvor värda nästan 1 miljon kronor. Att dom har gått till företagens kunder som kommuner, landsting och myndigheter är tveklöst, men exakt till vem har inte gått att reda ut.

Reporter: Det kanske inte är alla som gör som du som skickar tillbaka dem. 

Tore Åberg: Nej, och har man inte gjort det då förstår jag att det är jobbigt. Då är du ju kanske rädd för att chefen ska få reda på det, och rädd för att allmänheten ska få reda på det. Det är ju skattepengar. Så att det…vi är ju satt att förvalta de på bästa sätt och då är det ju inte att köpa nån sån här skitprodukter som är för dyra.

30 pärmar fyllda med fakturor blev resultatet när vi frågade Sveriges kommuner, kommunala bolag, regioner, landsting och myndigheter efter fakturor de betalat mellan 2012-2016 till oseriösa företag som finns på varningslistorna. Alla betalda med skattepengar.

Sammanlagt 88 448 617 kronor. Pengar som det offentliga Sverige hade kunnat få betydligt mycket mer för.

Hade man till exempel använt alla miljoner man betalade för hinkarna med det dyra issmältningsmedlet till att istället köpa vanligt vägsalt, som det ju ändå visade sig vara i hinkarna, skulle skattebetalarna fått rätt mycket vägsalt för pengarna.

Närmare bestämt nästan 500 långtradare. Med andra ord ett ganska stort berg med salt.

Jan-Olov Ragnarsson: Hej!
Reporter: Hejsan, nu har vi gjort en analys av det här issmältningsmedlet som kommunen köpte in. Det visar sig vara helt, i princip vara helt vanligt vägsalt. 

Jan-Olov Ragnarsson: Ja.
Reporter: Vad tänker du om det?
Jan-Olov Ragnarsson: Det är åt helsike att den köptes in den här. Det hade varit billigare att köpa Gourmetsalt från Konsum.

Vi har sett hur lätt det har gått att lura det offentliga Sverige och få skattekronorna att rulla åt helt fel håll. Men i den här historien finns det en stor och viktig pusselbit som vi ännu inte har lagt. Om dom på andra sidan telefonen. 

I nästa program följer vi spåren efter dom som tjänat dom riktigt stora pengarna på det här.

Ljud: Telefonare RCI

”Ja, men super. Det här var Lotta från RCI – Royal Chemical Industries där. Jag ringer här bara för att tack för att ert företag deltog i vår undersökning gällande rengöring och kemikalier. Och som tack för hjälpen då’rå så kan du får välja mellan en värdecheck på ticnet eller systembolaget.”

I reportaget Sverigefakturorna har Uppdrag gransknings team rest genom Sverige för att ta reda på hur vaksamma kommunerna är med svenska skattemedel. Reportaget finns att se på SVT Play från och med klockan 12 och sändes på SVT1 klockan 20 onsdagen den 10 oktober 2018.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Sverigefakturorna

Mer i ämnet