Ett år med corona – berätta om ditt år med pandemin
Den föräldralediga • Vi fick en underbar bebis precis innan pandemin bröt ut. Vi har varit helt isolerade från vänner och familj då framförallt familjen bor långt bort. Denna ensamhet har varit otroligt tuff och det är en stor sorg att familjen inte fått njuta av vår underbara bebis när hon var som minst. Men att ingen i vår närhet har blivit allvarligt sjuk är ju såklart det viktigaste.
William • Jag har sedan födseln dåliga lungor och vill inte ha denna sjukdom, jag är runt 30årsåldern och har hållt mig isolerad ute i skogen i princip sen pandemin startade har inte träffat någon i princip mer än min familj, beställer mat och dylikt på nätet och får det levererat till min dörr, man blir lite trött på dessa som låssas att covid inte finns, som sagt själv har jag hållit mig isolerat i vad är det nu? Ett år?
Karin • Regering och FHM släpper våg 2 och 3 ! Vi som sköter oss ska väl fortsätta sitta inlåsta ett par år till . Kan inte fatta att ingenting görs , tycker inte heller att smittskyddsläkare tar några initiativ. Avstånd , det och det , har inte alla sett vid det här laget att det inte fungerar ? Vad väntar FHM på ? Alla är stora egoister och helt utan något ansvar . Håller med läraren : vem skyddar oss som sköter sig ? Tegnell vidhåller att det är hemmet och arbetsplatser som är smitthärdar , är inte skolan en arbetsplats?? Hur många lärare , personal och elever behöver han rapporter om ? Något många av oss fattat för länge sen ?! FHM och regering borde försvinna och ställas till svars . Jag skäms att vara svensk och snart orkar jag inte med det här längre ...
En i mängden • Jag lever med mental ohälsa sedan många år. Denna pandemi har varit oerhört kämpig. Oro, ångest och depression blir så mycket svårare att hantera när man inte kan göra vad man är van vid, för att bryta dessa perioder. Tillhör en riskgrupp och har hållt mej undan det mesta, träffar ytterst få människor.
Frustrationen och ilskan över alla man möter ute, som inte respekterar de restriktioner som finns, är stor. All mänsklig närhet och den grundläggande rätten till närhet har i ett svep tagits ifrån mej. Önskar och ber att detta ska vara över snart, hur länge till kommer man att orka leva så här?
Femtio + • Jag valde att isolera mig från slutet av februari eftersom det var så oroande att de som kom till Sverige med covid-19 från olika destinationer med lättsinnighet släpptes in via Arlanda, förstod ju att det självklart skulle spridas. Det var en fin tanke att alla ska ta eget ansvar och inte sprida smittan vidare, men det är inte så människor fungerar, tror att det sociala har så stor betydelse att många bryr sig inte. Väldigt många tar för lätt på denna sjukdom, ”det är ju bara de äldre som dör och de skulle ju ändå dö”. Det är något som jag hör återkommande. Jag undrar hur många det är som tagit sitt liv och kommer att ta sitt liv på grund av ensamheten. Det talas om de ensamma 70+, väldigt lite talas det om unga och medelålders som tillhör riskgrupper och har varit tvungna och isolera sig. Jag själv är ensam och har inga barn så ensamheten under den här perioden har varit förödande för min hälsa. Under sommaren så kan man ju träffas utomhus men under vinterhalvåret så är det ju väldigt mycket svårare. Det skulle varit bra om det fanns ett forum där de ensamma hade någonstans att kunna vända sig och få hjälp och råd för att klara detta. Ensamheten är vidrig och det gör att man kan väljer att inte vilja leva vidare, ett val som jag funderat på många gånger. Jag lever inte för att jag vill leva utan jag lever för att andra vill att jag ska leva, så har mina tankar gått. Har vänner som jag har kontakt med via telefon, som ”räddat” mig under den har förskräckligt svåra tiden. Nu försöker jag se framåt och tänka på sommaren och hoppas att jag får vaccinera mig, men det är inte alla dagar som jag lyckas tänka så.
Läraren • Jag är lärare för yngre barn. Många kollegor och barn har varit sjuka i verksamheten. Arbetsgivaren har inte jobbat med förebyggande smittåtgärder, snarare tvärtom. De har blint lutat sig mot FHM och trott på myndighetens uppgifter om att barn inte blir sjuka eller driver smitta. Ändå har flera på skolan varit svårt sjuka, även barn. Jag hade nästan inga symptom alls när jag var sjuk och är tacksam för det och nu gör mina antikroppar mig lite mindre orolig. Men faktum kvarstår. Vi har tvingats vara på jobbet hela den här perioden och klassrummen har varit fulla. Vår hälsa har offrats för att hålla igång samhället. Den största risken för mig har varit att gå till jobbet under året som gått. Det har varit mycket tryggare att shoppa och gå till gymmet så det har jag självfallet fortsatt med. Jag använder inte munskydd. Att visa solidaritet med varandra bygger på en ömsesidighet och den saknas i den här pandemin. Varför ska jag hålla mig hemma på fritiden för att skydda andra när ingen skyddar mig?