– Den forskning jag har gjort och den forskning som finns tillgänglig när det gäller ungdomar som har begått övergrepp är entydig i att de ungdomarna behöver inte förvaras, de behöver inte få lite allmänt hygglig hjälp utan de behöver en behandling som tematiserar det problem de har, säger Cecilia Kjellgren.

Cecilia Kjellgren är lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitetet och har under flera decennier forskat inom området våld och sexuella övergrepp som begås mot och av barn. I sitt mest aktuella forskningsprojekt djupdyker hon i behandlingen av barn och unga som begått sexuella övergrepp och hon ser att de här ungdomarna behöver specialiserad vård.

– En del av de här ungdomarna som finns med i mina studier liksom i internationella studier kan ha en hel del andra svårigheter, kognitiva svårigheter, utvecklingsstörning eller någon typ av neuropsykiatrisk diagnos. De behöver prata om sexualitet, om övergreppen och om gränserna  för att inte upprepa det. Jag har mött unga vuxna som undrat varför de inte fick den hjälpen när de var 15 utan i stället pratades det om andra saker, skolan och hur det var hemma, de fick aldrig prata om det som var problemet, nämligen att de begått sexuella övergrepp och fortsatt göra det.

BUP inte tillräckligt

Att placera unga sexförbrytare på helt vanliga behandlingshem för unga, så kallade HVB-hem, är inte tillräckligt. Inte ens om den unge får stöd inom barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, menar Cecilia Kjellgren.

­- I bland kan BUP ha några stycken som är lite specialiserade och kan det här och det är möjligt att man kan ha en samtalskontakt. Men det de här ungdomarna behöver kan ju vara träning från det att de vaknar på morgonen, att få nya färdigheter, träna sig i att vara med andra, träna på var gränserna går och att inte träda över dem. Det räcker nog inte med en timme i veckan. De ungdomar som är i specialiserad behandling beskriver att det pågår hela veckan, att alla som jobbar på institutionen kan detta, alla vet vad jag gjort, alla vet att det är en risk att tänka i vissa banor eller göra vissa saker. De här ungdomarna blir trygga av att inte kunna komma undan, säger Cecilia Kjellgren.

”Finns ingen enkel fix”

I en artikel i Journal of Sexual Aggression har Cecilia Kjellgren lagt fram en rad exempel till stöd för sina slutsatser. Genomgående är att de ungdomar som fick specialiserad behandling var tillfreds med behandlingen medan de som inte fick specialiserad behandling i hög utsträckning uttrycker besvikelse.

– Det finns inga erfarenheter av att det räcker med ett samtal i veckan plus lite allmänt god omsorg.  Man måste jobba mycket mer intensivt. Många av dem jag har mött har varit på behandlingshem i flera år och berättar att det går långsamt. De behöver säga saker flera gånger, behöver träna och träna flera gånger så att beteendet sitter. Det finns ingen enkel fix. Man behöver gå på djupet och få upprepa och repetera. Det blir det inte tid till med en timme i veckan .

Det finns i dag en handfull behandlingshem i Sverige som är specialiserade på att behandla barn och unga som begått sexuella övergrepp. Och det är där de unga sexualförbrytarna hör hemma, menar Cecilia Kjellgren.

– De specialiserade enheterna har ju byggt upp en säkerhet i att ungdomarna inte lämnas själva och man kan inte vara på varandras rum. Det är ju för att skydda andra barn från att bli utsatta men också för att skydda den tonåring som är i behov av samhällets stöd. Det är ju därför man blir omhändertagen, för att man behöver en väl kvalificerad behandling.  Jag har i min studie följt upp tonåringar som har begått övergrepp och mött dem som unga vuxna. Där blir det väldigt tydligt  att de är besvikna, kritiska och arga på socialtjänsten och samhället som inte gett dem det stöd som de hade behövt, säger hon.