– Jag fick en chock. Jag har aldrig känt så. Jag blev alldeles tom.
På ett litet bord i vardagsrummet står ett bröllopsfoto som togs 1966 av Peo och Ewa. Där står även två inramade teckningar från barnbarn som vittnar om att morfar/farfar varit en ”omtänksam polis” och en mormor/farmor som ”engagerad värmlänning”.
– Vi har levt ett helt liv ihop. Då ger man inte upp, utan vi ska klara det här. Det gör vi ju på sätt och vis men inte utan hjälpen från fjorton personer per dygn.
Vill föra de anhörigas talan
Ewa Persons engagemang gör nu att hon för de anhörigas talan. Hon berättar om sin och Peos situation på sociala media. Hon skriver:
”Natten är mörk och tyst, nattpatrullen har just lämnat oss. Klockan är efter 03.00. Ett av alla de besök hos oss under ett dygn. 14 personer, 10 på dagen och 4 på natten.
Jag jobbar nattskift. Jag är inte sjuksköterska eller undersköterska. Jag är anhörig.
Jag klagar inte. Jag berättar.”
I klippet hör ni hur Ewa Person vill få igång en diskussion om anhörigvård.