Reaktionerna i sociala medier kom, lite oväntat för mig, på en publicering om ny forskning som visade att de som ligger nedsövda på IVA till följd av corona oftare drabbades av hallucinationer och mardrömmar än andra IVA-patienter. Oväntat för att vi ju rapporterar om pandemin hela tiden.

Jag svarade att jag förstår att det kan skapa ännu mer oro. För det förstår jag! Jag är själv orolig. Jag avskyr att befinna mig i detta. Jag säger till mina föräldrar att vara försiktiga. Vill inte ens snudda vid tanken på att de kan bli smittade. Sedan just snuddar jag vid tanken (jättesnabbt för det är alldeles för obehagligt) att det finns 45-åringar som jag som varit nära att dö och har dött av covid-19, och då blir jag orolig över det också.

Vi kliver rakt in i ditt vardagsrum med en massa obehagliga uppgifter. Tv har en alldeles särskild genomslagskraft. Också det förstår jag.

Men det är inte en anledning till att inte rapportera. Vi har ett sändningstillstånd, undertecknat av regeringen, där det stadgas att vi ska meddela nyheter och belysa händelser, i vårt fall i Västmanland. Detta för att ge er som bor här en allsidig information om det som händer i ert område.

Det är inte förhandlingsbart. Och det är oerhört positivt.

Men var just den här nyheten så viktig då? Jag tycker det. Att rapportera om pandemin är väldigt centralt år 2020 och det är inte över. Det finns ett oerhört sug efter att få veta mer.

Vi rapporterar om spridning, om smittade, intensivvårdade och avlidna. Om ringar på vattnet i form av hemarbete, arbetslöshet och nya intressen.  

Och i det här fallet om ny forskning.

En person kommenterar i samma tråd att vi behöver något mer positivt nu. Jag håller med! Det finns massor av positivt. I våras rapporterade vi bland annat om hur människor hjälper varandra och hittar smarta lösningar i krisen.

Berätta gärna mer sådant. Vi må vara coronatrötta, men visst finns ljuspunkterna där?

Hör av er så lovar jag att lyssna!