Anna som nu har fyllt 15 kommer från en liten stad i Rumänien. Hon är uppvuxen med sin mormor, båda föräldrarna jobbar i Italien. Det har de gjort sen Anna var mycket liten och hon träffar dem nästan aldrig.

Anna är mörk och smal och vi träffar henne på ett skyddat boende för traffickingoffer i Rumänien.

Hon sitter på sin säng i ett litet rum på övervåningen. I det enkla rummet står fyra sängar, alla välbäddade. Anna delar rummet med tre andra flickor som har liknande upplevelser.

Anna visar oss runt:

– Här är mina kläder, säger hon och öppnar garderobsdörren.

– Här är min hjärtkudde.

– Här är min sminkväska.

– Här är mina gosedjur.

Det är allt hon äger. Det är tre månader sen hon kom hit. Hon hoppas att hon kan stanna tills hon är 18.

Köptes av hallickar

När vi börjar intervjun talar hon med svag röst. Redan efter tre frågor får hon huvudvärk.

– Jag var ganska mycket med en kompis en period och vi gick bland annat på disco. En kväll presenterade hon mig för några äldre män, berättar Anna.

Männen som kompisen presenterade henne för var i själva verket hallickar. Och kompisen var ingen kompis, utan allt var hela tiden planlagt från början. Männen som köpte henne var i 25-årsåldern och blev hennes hallickar. De skötte affärerna och såg till att leverera kunder och skjutsa runt henne till olika män.

– Precis innan de tog mig till Bryssel, var det en kille som hjälpte mig att fly, berättar Anna.

Hon vill inte gå in på detaljer men säger att det var tack vare honom som hon hamnade på det skyddade boendet. Det är jobbigt att tänka tillbaka på det hon helst av allt vill glömma.

Nu försöker hon få ordning på tillvaron igen.

Kan aldrig återvända hem

– En vanlig dag vaknar jag, tvättar mig, bäddar sängen. Jag hjälper till i köket och lagar frukost. På eftermiddagarna läser jag språk, engelska, italienska och franska, säger hon.

Anna säger att hon är säker på att hon aldrig kan återvända hem. Hon har berättat om vad hon varit med om för polisen, och det gör man inte ostraffat.

– De kommer att döda mig om jag åker tillbaka, säger hon.

Vad hon ska göra i framtiden vet hon inte. Hon hoppas på att hon kan gå klart skulan, och att hon kan stanna på det skyddade boendet tills hon blir 18.

För här känner hon sig trygg.

Men ändå. Hon är 15 år. Och har föräldrar i Italien.

Längtar du inte efter dina föräldrar?

– Jo... det gör jag. Det gör jag.