Jag led nämligen av stor förlossningsrädsla och min stora skräck i början var just att ”spricka hela vägen”, ett begrepp jag hört men inte visste särskilt mycket mer om.
Problemet var bara att mina frågor kring denna förlossningskada inte kändes så önskvärda och populära bland barnmorskorna som höll i föräldrakursen, trots att det var fler tjejer än jag som verkligen ville ha information kring den här skadan. Både om den går att förebygga och vad som kan hända sedan om man blir en av dem som drabbas.
Det som inte fick hända
Jag fick aldrig några riktiga svar på mina frågor, utan lämnade snarare föräldrakursen med fler frågor och större oro än tidigare. Det enda vi fick veta var att den här skadan nästan aldrig sker och att det vore dumt att rota vidare i det här eftersom vi förmodligen bara skulle bli ett gäng uppskrämda förstföderskor, helt i onödan.
Sen hände det som inte fick hända, en blivande mamma i föräldragruppen berättade någon månad efter att hon fött sitt barn att hon spruckit hela vägen mellan slida och ändtarm.
Och sen den dagen har frågorna kring det här bara vuxit och blivit fler tills jag till slut inte kunde låta bli att börja gräva i saken.
Nya trender inom förlossningsvården
När jag och min kollega Agneta Bernárdzon sedan började rota i det här upptäckte vi att det kommit in nya trender i förlossningsvården samtidigt som skadorna ökat drastiskt i Sverige på 1990-talet, En förklaring tros vara att barnmorskorna antog ett mer passivt förhållningssätt när det gäller att skydda mellangården med sina händer – så kallat perinealskydd.
Och plötsligt kändes det intressant att även titta på trender och andelen skador i våra grannländer och hur de såg på de här skadorna och vad de gjorde för att förebygga dem. Och det visade sig att de hade lägre statistik än vad vi hade i Sverige men också att de satsat på att förebygga skadorna genom att införa nationella riktlinjer inom förlossningsvården.
En del av de drabbade tjejerna som är med i reportaget har jag hittat på nätet, medan andra tog kontakt själva sedan de hört talas om reportaget.
Ingen har lyssnat
Det som berört mig mest under reportagets gång är alla de tjejer jag varit i kontakt med och som öppnat sig för mig trots att det här är en ytterst privat och skamfylld skada. Jag hade aldrig förväntat mig att någon skulle och våga ställa upp i TV och prata om sitt trasiga underliv.
Samtidigt har flera av de tjejer som anförtrott sig till mig berättat att det här är första gången som de pratat med någon om vad de egentligen råkat ut för, eftersom ingen tidigare varken tagit dem på allvar eller orkat lyssna.
Fler oberättade historier
På resans gång med det här reportaget har jag fått reda på många fler outhärdliga berättelser från förlossningsrummen som tyvärr inte fick plats i det här reportaget, men som kanske går att berätta i framtiden. Och jag har i alla fall fått en känsla av att det som våra mammor och mormödrar en gång i tiden fann sig i och inte talade högt om, det vågar dagens unga kvinnor uttala högt och en del törs även ställa större krav på vården. Men samtidigt som man kan uppröras över att drygt tre och fyra procent av alla mammor drabbas av den här allvarliga så ska man också veta de flesta förlossningarna slutar väldigt bra.