När vi först träffade 14-årige Ahmad för över ett år sedan hade han nyligen kommit till Sverige med sin farbror Mohammad. De hade då flytt tillsammans från krigets Syrien, från den belägrade palestinska stadsdelen al Yarmouk i Damaskus.
Under nio månader hade Ahmad och hans farbror tagit sig igenom Turkiet, Grekland, Makedonien, Serbien, Ungern, Österrike, Tyskland och Danmark, för att till sist komma fram till drömlandet Sverige. Strapatser, som familjen innan de gav sig iväg gemensamt bedömde hade varit för svåra att klara av för Ahmads föräldrar och syskon och som dessutom kräver en hel del pengar.
– Det kändes som en seger, säger Ahmad leende, när vi träffar honom första gången. Det kändes som en seger att inget hände mig på vägen.
Men visst hände det saker och ting på vägen. Båten de färdades i från Turkiet till Grekland gick sönder på havet, de blev satta i fängelse i Ungern och de fick gå till fots långa sträckor i mörkret för att undkomma gränsvakter:
– Jag var rädd, jag var jätterädd.
Redan den där första gången, när han kom till asylboendet från skolan och vi mötte honom och frågade om han ville låta sig intervjuas av oss, slogs vi av att han var så ovanligt genomtänkt i sina svar och att han vågade uttrycka och klä sina känslor i ord, utan förbehåll. Han kände inte oss, men valde att dela med sig av det han hade att ge, sina upplevelser och tankar.
Kanske har han sett och varit med om för mycket för sin ålder, kanske för mycket för vilken ålder som helst. Kanske finns det annat som känns så mycket värre än att prata.
För han bär på den stora sorg det innebär att vara långt, långt hemifrån och han saknar sina föräldrar och syskon djupt. Att hans familj befinner sig i ett land i krig och att det är svårt att hålla kontakt på grund av dåliga telefonförbindelser, gör naturligtvis situationen närmast outhärdlig för honom. Han bär också en tung börda på sina axlar.
Det är bara han, ensam, som kan rädda sin familj från kriget.
– Livet är inget värt utan sina föräldrar. Mamma är omsorg, och pappa är trygghet, funderar han, med blicken långt i fjärran, där han sitter i det spartanskt möblerade rummet på asylboendet.
Läs också: Familjens öde hänger på 14-årige Ahmad
Men tack och lov klarar han att lägga han sin oro och sina funderingar åt sidan emellanåt, för att leka och skratta, spela fotboll och göra musikvideos. För musiken har blivit allt viktigare för Ahmad:
– Musiken är viktigare för mig än ni kan ana, berättar han, när vi följer med honom till kommunens musikstudio en dag för nästan precis ett år sedan. Musiken hjälper mig att få utlopp för mina känslor.
Ahmad och hans farbror kom till Sverige alldeles i början av den enorma flyktingström vi upplevde förra året, då nästan 165.000 sökte asyl i Sverige. Det innebar att handläggningstiderna för asylärenden ökade dramatiskt och först efter nästan ett år i Sverige blev Ahmad och hans farbror kallade till sitt första möte på Migrationsverket.
De hann var överlyckliga i flera veckor, innan de nya och hårdare asylreglerna klubbades igenom i Riksdagen. Reglerna innebar att det skulle bli svårare att få permanent uppehållstillstånd och svårare att få återförenas med sin familj, OM man inte fick sitt uppehållstillstånd före 20 juli.
– Min farbror och jag blev så deprimerade att vi inte ens gick ut. Vi satt bara och tittade på Migrationsverkets hemsida hela tiden för att kolla om vi fått våra tillstånd. Vår handläggare var på semester till augusti, så vi gav nästan upp hoppet.
Men så fanns de där, en vacker dag, de permanenta uppehållstillstånden, och en stor, tung sten föll från Ahmads hjärta:
– Det var en glädje som är svår att beskriva, men nu måste jag snabbt fylla i papper och ansöka om familjeåterförening!
Läs också: Här får Ahmad sitt permenenta uppehållstillstånd
Och medan vi fått träffa Ahmad flera gånger under det här dryga året, sett var han bor och äter sin middagsmat, följt med honom i skolan, till musikstudion, socialtjänsten och Migrationsverket, åkt tåg med honom och hört honom berätta om fotbollsmatcher och halloween-äventyr med skolan, så har hans föräldrar bara kunnat se sitt barn växa upp via knastriga telefonledningar, där han oftast är ledsen och gråter.
Det senaste beskedet om den eventuella familjeåterföreningen är att Ahmads familj är kallad till samtal på svenska konsulatet i Beirut, Libanon om ett drygt år, den 1 februari 2018.
Ahmad förstår inte riktigt varför allt ska behöva ta så lång tid:
– Fyra år är en lång tid för en person i min ålder att vänta på sina föräldrar. Jag förstår inte varför allting tar så lång tid.
På tisdag sänds nyhetsdokumentären ”Ahmads resa” i SVT – men du kan se den redan nu i SVT Play här.