Så många tårar, så många liv som påverkats. Rättens torra inramning och raka frågor kraschar hårt mot målsägarnas tårar och känslor.

Där sitter en ung flicka som bryter ihop fullständigt, en äldre dam som berättar att hon inte tänker låta sig knäckas, unga män som berättar att de inte klarar studierna.

”Hur känner du inför berättelserna från personerna som hoppat undan?” Frågan kommer från åklagaren. Svaret dröjer och när det kommer går det som ett sus genom åhörarna. Flera kan inte hålla tillbaka sin förvåning, det hörs viskande ”va?” på läktaren.

– Jag hoppas att de överlevt och hoppas att de reagerar på Sveriges krig mot Islamiska staten, säger Akilov.

En hårsmån från att dö

Svaret måste komma som en smäll i ansiktet för alla de som drabbats. Då har Rakhmat Akilov suttit sig igenom dagar av gråtande människor som berättar hur de var en hårsmån från att dö, hur deras liv är förändrade för alltid och hur de kämpar med psykiska trauman och att komma tillbaka till ett normalt liv.

Nästa fråga är från ett av målsägandebiträdena, som företräder anhöriga till några av de människor som dödades av Akilov. ”Vad känner du för de personer som du dödade?”

– Ingenting, blir svaret.

Åklagaren pressar Akilov om hur han planerat sin körväg och hur han väjt för hinder i gatan som bänkar och betonglejon.

Akilovs svar är korta och ibland ologiska. Han försökte till ”femtio procent” väja för hindren och ”anade kanske att betonglejonen fanns där” trots att han fotograferat betonglejonen och gatan i förväg. Han har sett människor på långt håll, men inga nära bilen.

Kan tyckas godtyckligt

Det är här som kylan i en rättegångs pragmatiska sätt att se på händelseförloppet blir tydligt. Akilov förnekar, via sin advokat, till brott mot en del av målsägarna, medan han erkänner andra.

För en utomstående kan inställningarna tyckas godtyckligt – vilka har rätt till skadestånd och har utsatts för brott?

Berättelserna från de drabbade är lika, de mår alla väldigt dåligt och flera upplever att lastbilen har siktat rakt på dem och andra personer.

Men advokat Johan Eriksson är tydlig: Akilov har inte siktat på någon specifik person utan bara låtit de som befunnit sig rakt framför bilen köras på. Därför rör stora delar av rättegången hårklyveri – hur nära var personen egentligen lastbilen och hur var deras möjlighet att ta sig undan?

– Det handlar om rättvisan och att alla ska behandlas lika inför lagen så att det blir rättssäkert, säger Johan Eriksson, när jag haffar honom efter rättegången.

Avgöra ansvarsfrågan

Verkligheten krockar här med juridiken. För den enskilde är det fruktansvärt att få veta att Akilov nekar till brottet mot en, medan han erkänner brott mot personen strax bredvid dig.

För varken åklagarsidan eller försvaret spelar det egentligen någon roll, inte heller för straffet. Men advokat Erikssons jobb är att se till att hans klient inte döms för brott han inte begått. 

Och för rätten kommer det att bli en svår fråga att avgöra ansvarsfrågan i de olika fallen.

Klart är det som en av målsägarna säger och som troligen kommer att gälla för alla som vittnat hittills:

– Livet kommer aldrig bli som förr igen.