Jag som är född på 70-talet minns skolmaten med viss bävan. Alla som jobbade där var härliga, Siv och Hjördis till exempel.
De såg oss, pratade och ryckte in på fritids när det behövdes. De lärde mig att virka.
Hårdbröd med krydda
Men maten. Jag var nog inte ensam om att livnära mig på hårdbröd med smör och aromat under högstadietiden.
Kladdiga smörpaket var dittryckta under bordet, någon hade lagt en snus i skålen med vitkål som stod framställd på de storblommiga borden.
Någon salladsbuffé existerade inte. Det var vitkål och morötter som varierades på olika sätt.
”Skämdes att slänga”
Man skämdes om man slängde mat. Tage, en pensionär som bodde i området, brukade stå och vakta vid slaskhinken.
Man var lite rädd för honom. Hans argument var inte klimatet, utan orättvisorna i världen. Hur kunde vi rata mat när ”barnen i Afrika svälter”?
Attityder och ansvar
Men jag minns också hur vi fick hjälpa till i köket. Då väcktes nyfikenheten. Fiskpinnarna med skarpsås var en favorit.
I en viss ålder kan attityden mot skolmaten vara ganska lik en tonårings attityd mot vuxna: lite hård.
”Skolmaten smakar bajs. Det var äckligt. Det såg ut som spya.”
Naturligt att protestera
Samtidigt tänker jag att det är naturligt att protestera mot ”övermakten”. En härlig grej med vuxenlivet är att kunna välja.
Eleverna kan inte det. Även om jag vet att det finns viss valfrihet på en del skolor.
Samtidigt är det en lyx att bli serverad skolmat, något som inte är självklart överallt.
Resurser och engagemang
Men det handlar också om politiska beslut: resurser. Och engagemang hos personalen.
I skolköket på Skönsmons skola i Sundsvall har man försökt stärka dialogen med eleverna.
Det dukas fint och samtalen om maten och miljön, både i skolan och utanför, fördjupas. Men inte heller där är alla odelat positiva.
Skarpsås utan skärpa
Förresten, läser att kryddan vi hade på mackorna, innehåller runt 58 procent salt. Ajdå, tur att jag bytt pålägg.
Men har fortfarande inte fått till den perfekta smaken på skarpsås, a la Ljustadalens skola 1983.